Hejdå Grekland.

Nu sitter vi på en Ryanair kärra mellan Chania och Thessaloniki. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer åka med Ryanair, men när vi vaknade upp igår, extremt bakis ifrån en ganska floppad helnatt på stan, var vi så leds, att vi utan att tänka efter bokade vi första bästa avgång. 

Kreta har varit ok. Kunde varit bättre, men det upptäckte vi först igår kväll efter att vi bokat flyget därifrån. Vi åkte till Platanias och möte upp en kurskamrat från Luleå som var på familjesemester. 

När vi kom tillbaka från ett par öl i det outforskade paradiset vi aldrig fick uppleva fullt ut snackade vi lite med nattportiern. Frågade hur länge flygbussen tog och lite småprat senare visste han allt om våra resplaner och varnade oss för att nämna ens Makedonien när vi var i norra Grekland. De verkligen hatar Makedonien sa han, har ni otur så blir ni sjuka, nämn det vid sitt riktiga namn Skopje. Sen fick vi en massa förmaningar om hur ruttet Makedonien och dess folk var och att vi borde stanna i Thessaloniki, delvis för att där finns det snygga tjejer. Vi avvisade hans halvtimmes långa historielektion som, i alla fall delvis, måste varit propaganda. 

Vi kom fram till flygplatsen utan några konstigheter. Passerade säkerhetskintrollen utan konstigheter. Checkade in, utan konstigheter. Ca hälften av alla resenärer fick sina väskor vägda. Alla resenärer fick storleken på sina väskor kontrollerade. Familjen framför oss hade två handbagage, det första var packat i en röd kabinväska med tillåtna mått, men den var så pass full så den inte fick plats. De stuvade snabbt om och flytta över lite till andra väskan. Sen stod han och slog, pressade, tryckte och tillslut satte han sig på väskan så den gled ner i kontrolllådan. Ryanair tjejen sa nickade och sa "ne" grekiska för "ja". Han lyfter cabinväskan i handtaget, hela ställningen följer med upp, då ställer han foten på ställningen och rycker till. Knak säger det i väskans handtag och handtaget flyger upp samtidigt som både stället och väskan står kvar. Mannen blir förbannad, han knyter näven runt handtaget som numera inte sitter fast i något. I ögonen och hela kroppsspråket ser man att han vrålar av ilska inombords. Men han säger inte ett knyst. Krogarna blir vita av att han kramar handtaget som alldeles nyss var en del av familjens väska. Han biter sig i tungan och tittar ner i marken. Mannen framför honom i kön hjälper till att få ut väskan ur kontrollställningen. Mannen säger inget, han, precis som alla andra klickar i fler ön fem checkboxar om givit en mängd medgivanden i och med köpet, utan att veta vad. Det är ingen idé att diskutera, inte om han vill med planet, i synnerhet inte om han vill med planet utan att betala mer än vad det skulle kostar med ett vanligt flygbolag.

Kvinnan ansvarig för mätningen ler sitt påklistrade leende, kvinnan ansvarig för stickproverna gällande handbagagens vikt tittar bort. Han tar den andra väskan. Den är grön, harmonins färg. Pressar, slår och trycker ner den halvvägs i stället, sneglar upp på kvinnan med leendet, hon nickar förbi dem utan att de får direkt ögonkontakt. 

Jag och Fredrik glider förbi som två oljade sillar. Vi placerar oss på ett sånt sätt så vi hamnar närmast dörrarna i transferbussen. Fredrik är först inne planet. Jag är trea. Vi väljer rad 16 vid nödutgångarna som planerat. Gott om benutrymme. Bredvid mig hamnar en kvinna somnar extremt flygrädd. Det är ganska mkt turbulens. 

Det flesta i planet verkar vara thesaloniker som varit på Kreta för semester. De flesta med väldigt mkt packning i sina handbagage. Mannen som sitter framför mig är mycket kraftigt byggd, men trots detta väldigt slug och smidig. Trotts värmen så är han klädd i dubbla pikétröjor. Under sina cargoshorts ser han ut att ha badshortsen och runt halsen har han ett badlakan instoppat under piketröjorna. En stor scarf av frote som det står Kreta på. 

Målet är huvudstaden i skopje, att ta sig till Centralstationen måste vara en bra start tänker vi och enligt kvinnan som säljer biljetten till flygbussen så är vi på helt rätt väg. Bussen stannar där!

Bussen är väldigt full. Vi står som packade sardiner. Vid varje stopp går någon, förhoppningsvis med väska, av, några fler går på. Jag frågar en man, han pratar ganska bra engelska, hans kunskaper om lokaltrafiken är sämre, hans kunskap om resor till skopje ligger på ungefär samma nivå som de om lokaltrafiken. Han säger att rimligen så borde denhär bussen köra förbi Centralstationen, att det troligen inte går att ta en buss till skopje med något grekiskt bussbolag, men att set troligen finns något skojpiskt bussbolag som kör. 

Good enough for me, tänker jag, Fredrik, som lyckats sätta sig på ett säte lite längre bort undrar vad han sa, jag tar det lite snabbt. "Inga problem, det löser sig ska du se." Ovillig att skrikandes berätta allt han sagt, rädd för att försäga mig och  säga M-ordet som enligt nattportiern kan få en skjuten. Ovillig att lämna min sittplats på ett smutsigt trappsteg. 

Senare får jag plats på nån sorts räcke mot bagageutrymmet. Längst bak i den ca 20 meter långa dragspelsbussen. En kvinna som hamnat vid paret framför ropar något på grekiska och tittar på mig. Det ligger en sportbag vid mina fötter. "Denhär" svarar jag på svenska och pekar mot bagen, jag har blivit så van att höra grekiska på de här tio dagarna att jag låssas som att jag förstår allt. Oftast går det rätt bra. 

Hon svart nått som kan betyda "dumjävel, skynda dig, jag ska av här", jag skickar väskan framåt, ännu en lyckad interaktion med en local tänker jag. 

Lite senare kliver en kvinna på i samma dörrpar som kvinnan gick av med väskan, min vän. Hon har tre tomater i en påse. En av dem ramlar ut och rullar bak i bussen ända bak till där jag sitter. Hon skyndar sig bak, plockar upp den, sätter den i påsen igen. Inga konstigheter. 

Fler och fler går av, en ung tjej hjälper oss att hitta tåg och busstationen. 

Lucka nummer 2. "International tickets", jackpot! Klart de har biljetter till sitt närmaste granland nån timmes resa bort tänker vi.

Yes please?

We would like two tickets to Skopje please, säger Fredrik med brittisk brytning på grund av många års av arbete i landet. 

No, no train anymore. No train since krisis. 

Ok, flikar jag in, were can we go?

Were do you want to go?

Skopje svarar jag, något road av den komiska situationen. 

No train to Skopje since krisis. 

Ok, were can we go?

Not to Skopje.

Jag börjar ana att nattportiern inte skämtade. De gillar verkligen inte Makedonien i Thessaloniki. De snygga tjejerna har jag dock inte sett till än. 

Are there any destinations that are outside of Greece?

Yes, Sofia, 8 o'clock. 

Thank you, säger jag, mina geografi kunskaper går bet, jag har inte den blekaste vilket land det är, vet sedan "ticket to ride - europe" att det ligger häromkring, men den slutsatsen hade jag kunnat dra ned informationen att det är det enda gränsöverskridande tåget man kan ta härifrån. 

Fredrik berättar att det ligger i Bulgarien. 

Vi vill till Makedonien. 

Vi kom på det igår. 

Vi vänder ser oss omkring, "Turistinformation"

Yeeees!?

We want to go to Skopje, could you tell us how to get there? Säger Fredrik på en engelska som får min accent att låta komisk. Jag tyckte jag var bra på språk, jaja, jag förstår i alla fall och hör olika accenter.

No, no train, don't know.

Ok, do you know if we can catch a bus? 

I already told you, I don't know. Maby across the street in a travel agency.

De gillar verkligen inte Makedonien i Thessaloniki. 

På andra sidan gatan finns många resebyråer som säljer resor till andra orter i Grekland både med färja, flyg, tåg och buss. 

Ingen har nånting till utlandet. Allt har slutat gå sedan krisen. Nästan varannan trottoarkiosk har bommat igen, och bara några hundra meter från tågstationen ser kvarter som är nästan öde, ej färdigbyggda hus och precis utanför tågstationen är det en byggarbetsplats som där ingen ser ut att ha arbetat på många år. 

En tjej som är betydligt yngre än mig går tillslut med på att förklar vägen till en resebyrå som säljer bussbiljetter till Albanien. Ett kvarter bort på en bakgata ligger det. Mannen ser ut som tagen från ett yoghurt paket minus de käcka-landsortskläderna. Han är även för svettig för att användas i marknadsföringen av livsmedel. 

Vi pratar lite. Han förstår inte oss. Vi förstår inte honom. Hans kompis, en smal mycket yngre man, kanske i 55-årsåldern, ser mycket intresserad ut. Tillslut snappar nån av dem upp att vi försöker uttala albanska städer. 

Ser mycket allvarlig ut, säger en mening som innehåller Tirana. 

Sedan böjer han sig ner bakom disken och skriver nått på en post-it lapp. Det är varm, kvavt, det luktar svett och spänningen i olidlig. Om den inte varit för fläkten som står i ett hörn och skramlar hade man hört en knappnål falla på det slitna och ganska skitiga stengolvet. 

På lappen står ett klockslag, ett till klockslag och "30".

Han pekar på översta raden och säger högt och långsamt, Thessaloniki. Sen på nästa rad. Tirana. Sen på sista raden, med allvar i blicken säger han "euro".

Vi tackar och bockar. Ber om att få titta lite på en Europakarta. Nästan helt säkra på att han inte förstår vad vi säger kommer vi fram til att vi vill först som främst lämna Grekland. Ca 10 dagar får vara nog för mig. 

Vår andra, men dock mycket höga prioritering är att ta oss till Makedonien. Varför vet vi inte, förutom att vi sett ett nice hostel på hostelworld.com. Kanske är det för att Grekland verkligen inte verkar vilja att vi ska få åka dit. 

Vi går en sväng, något uppgivna, sen går vi tillbaka till tågstationen. Bingo! Ett öppet wifi, jag hinner få en Ping om att någon likat nått på instagram innan det klipps och safari reroutar mig till en inlogningssida. Nätet tillhör ett hamburgerhak och man måste troligen handla för att få wifi. Fredde är hungrig och vi går på den lätta. 

Allt är på grekiska, det är tydligt att vi har lämnat turismens trygga vagga där någon alltid pratar lite engelska. 

Fredrik får beställa först. Han pekar på en skylt som hänger i restaurangens tak. Expediten nickar. 6.30 euro blir det. 

Medveten om att min flickvän är i 1000 gånger bättre form än jag tar jag inte samma, jag pekar på nått som kostar 5.50.

Jag ber om wifi. När jag visar inlogningssida som är helt på grekiska får jag så småningom en liten lapp med inloggninguppgifter. Ögonblicken senare har jag sicksackat mig fram mellan menyer på grekiska till fri tillgång till internet.

Tydligen ingick ingen dryck i hans meny, han går tillbaka och köper en stor öl på tapp för 3 euro. Jag fick en burgare med lökringar, bacon och barbeque sås på, pommes och en liten cola. Kunde inte ha valt bättre även om jag pratat grekiska. 

Fredrik, med något större aptit och betydligt större inkomst är minst lika glad över att för endast 90 spänn ha fått en fet burgare med en stor stark till. 

Vi frågar Google och får svaret att tre femhundra meter bort finns en resebyrå som säljer resor till Skopje. Avgång om tre timmar. Perfekt, vi äter klart, köper billjet och sen firar vi med en glass. Jag tar en solero med smak av mojito. 

Sen går vi tillbaka till tågstationen för att fira framgången med en öl och låna toaletten och vänta på att bussen ska gå.

Publicerat från Makedonien.