Klockan är snart 12 och jag blev avsläppt för ungefär två och en halv timme sedan. Nu sitter jag på en parkbänk med klockan i fickan. Först hade jag tänkt skicka hem den med T övertalade mig att ta med den ändå.
Mitt första uppdrag var att hitta någon som kunde laga min väska.
Jag frågade en äldre man på gatan, de brukar ha koll på sånt. Jag försökte fråga på italienska. Han svarade att han inte pratar engelska. Han ropade till sig en främling, som inte heller pratade engelska men inte var fullt lika gammal, jag pekade på hålet i ryggsäcken och frågade efter en skomakare eller dylikt.
Det fanns en två kvarter rakt fram, tre till höger, sen 20 meter till vänster. Hittade finfint.
Skomakaren hade ingen symaskin. Han sa att jag skulle gå till en tapisseri, dvs en sån som klär möbler. En sådan skulle återfinnas om jag gick tills gatan slutade och sen höger två kvarter och sen 50 meter fram på vänster sida. Gatan var 2-3 km och när jag kom fram fanns ingen tapetserare. Jag gick in på ett tvätteri och frågade. Två kvarter höger ett vänster, sen 30 meter och så skulle det finnas på vänster sida. Där hittade jag ett tapisseri som var stängd. Frågade i butiken bredvid. Han sa att den var nedlagd, men det fanns en annan om jag gick parallellgatan tre kvarter bort, sen ett höger, sen 20 meter på vänster sida.
Vid dethär laget hade jag hamnat i nått som verkade vara ett lite ruffigare område, och killen tittade på min klocka som om han var Berlusconi, jag var en välutvecklad 16-åring och min klocka var en djup urringning. Därför ligger den nu i fickan.
Nästa sju-åtta personer jag frågade kan summeras på följande vis
-scosi, dove tapisseria? (Ursäkta, var tapetserare?)
- pizzeria? La! (Pizzeria? Där!)
Följt av en pekande hand tvärs över gatan.
-non pizzeria, tapisseria?
Sen svarade samtliga 1, 2 eller 3 kvarter fram, sen höger eller vänster, sen 1-3 kvarter, sen höger eller vänster och sen 20-50 meter och på höger eller vänster sida.
Jag frågade en äldre kvinna som ursäktade sig över att hon inte visste.
Då bestämde jag mig för att bara fråga vithåringar.
Fyra skrynkliga män med en fot i graven blev nästa mål.
Mitt uttal var vid dethär laget nästan perfekt och de förstod direkt. De funderade en stund och hjälptes sedan åt att förklara vägen, vilka byggnader jag skulle gå förbi, hur skylten såg ut etc. Jackpot tänkte jag. Antingen är kan gubbarna sin sak eller så är de riktiga skojare.
Väl framme ser jag att herrarna visste vad de pratade om. Jag ser även en skylt som det står "Vendesi" på (till salu). Men dörren är öppen, och det står nån i dörröppningen. Jag hälsar. Kliver in i butiken. Tydligen jobbar han inte där. Jag ska prata med Marco. Utanför står tre stolar. På två av dem sitter äldre män. De ser mig. Den tredje är tom. Jag försöker signalera till han i butiken att jag kan vänta. Det är ju trots allt 12 timmar tills det finns hopp att ta någon båt.
Efter en stund ställer sig en av männen upp. Båda har suttit tysta, och han i butiken, Marcos kompis, håller på bygger en skylt. Mannen går mot mig och undrar vad jag vill, jag pekar på min trasiga väska. Marco säger att den är trasig. Jag försöker säga att man kan sy den. Han säger att den är trasig och att han inget kan göra. Jag pekar på de andra lagningarna jag själv har gjort på väskan. Han säger troligen att han kan nog bättre än så. Sagt (eller?) och gjort. Marco ber mig lasta ur mina saker på den tomma stolen, sen går han med otroligt tunga steg in i sin lilla verkstad, som är stökigare är Marcos steg är tunga. Verktyg, halvklädda möbler, stoppning och armstöd trängs med mig, Marco och Marcos kompisar och affärs grannar som håller på göra en skylt, de har nu blivit tre. De synar mig diskret. Tur att jag inte har någon klocka och sandaler tänker jag. Nu ser jag ut som en lodis.
Marco syr en dold söm med kraftig tråd. Han syr även en söm över det andra bandet som även det är på gång att gå sönder. Jag ber honom sy en till söm över som kommer fördela kraften men synas. Han pekar på sin tråd och hans mun säger "blanco?", samtidigt som hans ögon säger "är du helt jävla dum i huvudet?"
Jag svarar "Si" och pekar på mina andra lagningar. "ba benne" säger han och himlar med ögonen.
Sen vill jag betala. Han säger nej. Jag insisterar men han står på sig, och ärligt vet jag inte vad jag skulle vilja betala. Väskan kommer troligen gå sönder snart igen. Hans arbete är ändå värt guld för mig, även fast det tog honom två minuter.
När vi snirklat oss ut på gatan igen packar jag in mina saker i väskan under uppsikt av minst fyra äldre män. Jag berättar att jag är från Sverige, de säger att de hört att Sverige är vackert, jag säger att jag tycker Italien är bättre, för det är så kallt i Sverige, de kontrar med att Sverige har Ibra.
Svensken i mig blir lite obekväm över att ta emot så mycket beröm.
Jag kontrar med att berätta att jag ska till Albanien och sen vidare, kanske Montenegro, Kroatien. En gubbe säger att det är mycket vackert där och drar tummen längs kinden. Jag tror det betyder vackert på italienskt kroppsspråk.
En annan säger att Serbien är bra. Och att pengarna räcker länge där borta.
Gopron och mitt avsågade squashracket ligger på marken, den minste av dem frågar vad det är. Jag förklarar att man kan filma under vatten med den, sen visar jag lite av filmen som förhoppningsvis kommer upp snart. Vid introt pekar de på T, gör tummen upp och säger "Bella!"
Jag förklarar att jag varit i Italien med min tjej och hennes familj, men att de flög hem till Sverige idag. Sen vill jag filma.
Jag säger att jag filmar en resedokumentär, frågar om jag får filma. Alla blir blyga utom Marco. Gopron startar inte så jag filmar med mobilen. Marco säger hej in i kameran.
Det är i alla fall min bild av vad som hände. Deras syn på verkligheten kanske är en helt annan.
Nu ska jag ta mig till hamnen och se om det blir nån färja eller inte. Kanske äta min massäck. Det blev en hel del mat över som jag nu, på order av svärmor, fått ansvaret att förvalta på bästa sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar