Tirana-Vlora, Albanien.

Vi har ju velat fram och tillbaka ifall vi ska åka till Albanien eller inte. Vissa säger att det är fint och billigt, andra säger att det är fullt av tjuvar och banditer. Och vi har pratat med både Albaner och turister. Turisterna är de som är lite mer positiva till landet.

Men vi bestämde att om vi är här så kan vi ta en nån dags omväg till ett till land. Hur illa kan det vara?

Ok. Handen på hjärtat, det verkar som om det bara är en fem timmars bussresa till Tirana, åker vi direkt till Montenegro så ska det tydligen vara en 12 timmars resa på mardrömsvägar. Vi sparar det till senare. I Tirana ska det inte direkt finnas nått att se, men korta bussresor är alltid lockande. Precis som när vi bestämde oss för att åka till Kosovo så var det längden på bussresan som värderades högst. 

Vi snålåkte taxi med den brittiska tjejen och innan vi köpte biljetten kom en kille fram till oss som betedde sig som om han skulle sälja nått olagligt. 

Han ser oss gå genom den tomma terminalbyggnaden, han backar snett mot oss, vi är liksom i 55e graden av hand synfält. Med låg röst säger han, Tirana?

Fredrik svarar, yes, we are just gonna buy a ticket.

Nono, you buy from me, only 10 euro, no 12 euro. 

Brittiskan har redan köpt sin biljett för 11 euro. 

Redan innan bussen lämnat stan tar en Albanier kontakt med oss. Han ska till samma ställe som vi (vart nu det är), och vill vara mycket hjälpsam. Tydligen har han bott i England, men blev fängslad och deporterad. Sen fortsätter han att fråga ut fredrik om Anastasia, brittiska tjejen, reser hon ensam? Hur bra känner vi henne? vart ska hon? Fredrik säger att hon är med oss. 

Det är nog inte så smart att resa som ensam tjej i vissa av de här länderna. Det franskengelska paret hade några lite obehagliga historier att berätta från Montenegro med. 

Gränsövergången, inga konstigheter. Vissa av oss fick stämplar i sina pass, andra inte, ingen av oss kunde räkna ut varför (vi var 10-12 stycket från Buffalo hostel på bussen).

Somnar man på bussen får man räkna med busen.

När vi kom fram till Tirana kom det fram några väldigt påflugna taxichaffissar och tiggare, men när vi sagt hejdå till de som inte reste med oss var vi fortfarande sex pers, så vi hade ändå inte fått plats i en taxi med våra väskor. 

Vi tog en promenad mot hostelet som en fransman som lånat pengar skulle till för att möta upp sina vänner. Tirana verkade nice, det verkade fattigt men folk var trevliga. Några av oss gick och pratade med två unga killar några kvarter. De var duktiga på engelska. 

När vi kom till hostelet verkade det riktigt nice, det fanns en bar, ett pingisbord, och en utegård med massor av bord. Riktigt nice! Ett litet problem bara. Vi var sex totalt, en hade reserverat och det fanns två bäddar lediga. Vi lånade wifi för att bestämma hur vi skulle göra, samtidigt som vi startade en pingisturnering och köpte varsin stor stark för vårt sista 2euromynt. Helt slut kontanter för svenskarna. 

Under pingisturneringen erbjöd en av ägarna oss att hyra hans lägenhet. Han skulle ändå jobba hela tiden. Vi nappade inte. Hotel var inte så mycket dyrare än ett hostel. 

När The Shanghai Kid hade förödmjukat oss alla men sina samuraj-Ping-pong-moves hade de lyckats skrapa fram en tjejplats och precis platser åt alla, men då skulle två av oss få sova i källaren på en madrass som de skulle fixa. Halva priset för källarplatserna, alltså 5 euro. Dimitri nappade direkt. Han och The Shanghai Kid skulle sova i källaren, vilket blandannat innebar att de skulle sova utan någon dörr.

Ping-pong på hotellet

Sen gick vi ut och åt. Fick ett ställe rekommenderat för oss, på väg dit skulle jag och Fredrik ta ut pengar. Första bankomaten tog bara visa. Samma visa på den andra. Efter tre bankomater började vi frukta att Albanien kanske bara har visa maskiner och inga MasterCard maskiner. Både jag och Fredrik har MasterCards. Efter fyra maskiner kändes det ganska hopplöst. Fredrik såg mycket butter ut, jag tyckte att otroligt roande. Fast i Albanien utan en spänn. Cool. Mitt glada ansikte hade inte lugnande effekt på Fredrik. 

Den femte hade ingen visa skylt. Jackpot!

Öl och kött på ett Ölhak. Stor stark för 100 lek, ca 6,50 SEK. Några öl och massor med kött, vitlöksyoghurt och korvar senare plockar jag och Fredde upp notan för att fira att vi har pengar. Ca 100kr var. 

Vi hamnar på hostellet och sitter och pratar till kl 3. En schweizare (?), han vi reste med, har två kompisar, en pratar ok spanska och en pratar flytande. Vi pratar spanska i några timmar. De berättar att de blivit uppfattade av två killar påsåg till Tirana, vara en precis blivit du oss av sin tjej och bara ville dö hela tiden. De uppmuntrade oss att fråga honom hur han mådde, och utlovade standard svaret, "I'd rather be dead". 

Tydligen var det mycket mygg i källaren på natten. Tydligen är brittiskan lika dålig på att visa hänsyn på hon varit under resten av resan. Dagen efter är de spansktalande tjejerna mycket irriterade på henne. Mycket, och när de inser att vi reser tillsammans märker vi att irritationen spiller över på oss, eller så är det att de skäms lite för att de hatade på värt resesällskap. 

Vi hängde lite med killarna. Väntade lite på brittiskan. Sen gick vi mot "busstationen", killarna skulle till en annan station, vi kramades hejdå. Tydligen finns det ingen busstation i Tirana utan bussarna avgår från olika gator beroende på vart de ska. När vi verkade ha kommit fram till kvarteret dit vi skulle och såg oss om efter nån sorts bussar. Vi hör en gubbe skrika "vloravloravloravlora!!!", klart vi vänder oss om och tittar på honom, vi ska ju till Vlora. Han ser det och springer mellan bilar genom en mycket trafikerad korsning rakt mot oss. Han vinkar sig till oss, vi följer snällt med. Han kliver rakt ut i gatan och håller upp en stoppande hand mot trafiken och skriker högt på albanska åt dem. Han är ute och raggar kunder och inget får stoppa honom. Vi kommer fram till fordonet. En minibuss med plats för 8 passagerare. Den är tom. Vi är hans första kunder för den här resan. Bakom honom står en annan minibuss. De är inte vänner alls. Han springer iväg i fem minuter, kommer tillbaka utan kunder. Sen diskuterar det och vår bil tvingas åka. Han kryssar runt lite i kvarteret. Parkerar i fem minuter. Springer iväg och letar. Kör lite till, skriker ut genom fönstret "vloooraa!!", en passagerare i en bil tre filer bort sticker ut huvudet, de pratar, han kliver ur bilen och sätter sig med oss. En tjej som blir avlämnad av sin pojkvän och två gubbar i sällskap lyckas han ragga till sig. Vi är totalt sju. En tom plats. Vi börjar åka ut från stan. 

Så fort trafiken saktar in och han ser nån ensam som eventuellt skulle kunna tänkas vara på väg mot vlore lägger han sig på tutan och skriker för allt han kan. "Vloooraa!".

Ingen nappar. På väg ser vi nätt helt annat än det vi sett i Tirana. Det är mycket lantligare i den meningen att det är mer ociviliserat. 

Någon har parkerat en gammal motorcykel med sidovagn i en rondell. Det står till salu på den på albanska. När vi kör igenom nått samhälle ropar han vlore åt alla som står vid vägkanten av en eller annan anledning. Vi stannar till och tankar. Han känner dem på macken verkar det som. När vi ska därifrån tar han en genväg på fel sida om refugen och kör om en bil på så sätt, en mötande bil tvingas väja. Han kan dethär med att köra bil. Utan att prata ett ord engelska har han sagt att det ska kosta 700 lek, och att vi ska vara framme kl fem, dvs en tre och en halv timmes resa. 

Föraren har de ledsnaste ögonen jag sett. Jag ser dem i backspegel, det är bara när vi saknar in när vi kör igenom nån by och han får tuta lite och skrika "VLORAAA!?!" som man kan ana lite glädje i dem.

När vi nästan är framme frågar han vart vi ska. Vi svarar med det finaste hotellet i stan, kostar oss typ 250 natten, men man måste ju lyxa till det ibland. Han gestikulerar åt oss att sitta kvar i minibussen när de andra går av, han ska köra oss hela vägen fram. Han kör ca 350 meter och stannar 50 meter ifrån hotellet. Sen säger han att vi ska betala 400 extra. Jag blir förbannad. Vi orkar inte tjaffsa och 30 spänn. Smått irriterade går vi upp på hotellet, tar ett snabbt dopp i poolen, och sen går vi ut för att hitta öl.

Två vänner som delar på en ölraket och solnedgången.

Inte helt oväntat så får vi tag i en öl, på drygt tre liter till och med. Vi beställer in lite kött och känner att dagen tagit sig rätt bra ändå. Att det tydligen inte finns någon bastu på hoteller som utlovat låter vi falla i glömska, vi har ju i alla fall varandra... och öl.

Räddningen på dagen. Öl, solnedgång, kött, gott sällskap.