Sarajevo

Bussen släppte av oss i ingenstans klockan 0430, och med ens var taxichaffisarna på oss som hyenor på en flintastek i öken. Men klockan var ju innan gryningen, så vart skulle vi åka? Inte hade vi några pengar heller och det fanns ingen ATM inom räckhåll. Enligt gpsen borde man kunna gå till flygplatsen. Sagt och gjort, vi började gå mot något som förhoppningsvis var en civil flygplats med tillhörande uttagsautomater och överprissatt mat av lägre kvalitet.

Efter tio minuters promenad följde en av taxibilarna fortfarande efter oss. Vi vek av in i ett bostadsområde för att bli av med honom.

Det är typ 20 år sedan belägringen av Sarajevo tog slut, ändå ser man fortfarande sönderskjutna garage portar, husfasader fulla med kulhål och gropar i gatan från bomber och granater. 

Att gå genom en krigshärjad öde förort klockan fem på morgonen känns lite mer speciellt än att bara vara ute och promenera hemma i Luleå. När man går in på fel bakgård och hör hur några stora hundar börjar skälla febrilt och man ser några uppsättningar vilda hundögon i mörkret, ja då är det så pirrigt att till och med krokodiljägaren skulle dragit lite på smilbanden. Tur att jag gillar hundar.

Fredrik gillar bara hund. Dvs hundar men i singular, och han fick mig att flytta min Opinel från väskan till byxfickan samt lova att jag inte skulle lägga benen på ryggen låta honom bli en tidig frukostbuffe. Jag gick med på att ha kniven redo för hundslaggis. 

Hundarna visade sig vara relativt fredliga, eller i alla fall av typen som snackar mer än de attackerar. En kvart senare var vi framme vid flygplatsen och kunde ta ut pengar och äta något. Vi hade knappt ätit nått dan innan. Det blev en kaffe och en burek, ett matigt bakverk som enligt lokalbefolkningen i de andra länderna vi besökt skulle smaka bäst i Sarajevo. Den var ok. Kaffet var gott. Över förväntan med tanke på att det var flygplatsmat. 

Efter frukosten såg vi en film på datorn. Extremly loud and nånting. Jag tyckte den var bra. Fredrik tog en promenad under andra halvan av filmen. Sen frågade vi runt om hur man skulle ta sig till stan 20 km bort. Det gick inga flygbussar, det var taxi som gällde, eller att gå nån km och sen ta en lokalbuss. Vi valde det senare. 

Bussen var en såndär elbuss och hade sett bättre dagar, men den gick, den var sådär härligt eltyst och tog oss dit vi skulle. 

Hostellet vi bokat visade sig vara rätt konstigt. Ägaren var mycket märklig och vi bestämde oss för att byta hostel så snart som möjligt. Tyvärr hade vi redan bokat för hela tvådagars vistelsen och var mer eller mindre tvungna att stanna kvar. En nackdel var att det låg under marknivå, och ungdomar som passerade förbi mitt i natten underhöll sig med att skrika in genom fönstret. För mig var set inget problem då jag sover rätt tungt och hade öronproppar, men Fredrik var inte så imponerad. 

En dag testade vi en lokal, men USA-inspirerad hamburgerrestaurang som hette Surf n fries. Burgarna var inte mer än ok, men hon som jobbade dör visade sig vara riktigt trevlig. Vi stannade kvar nån timme och utbytte livserfarenheter. Hon berättade om sin man som pluggade till civilingenjör, och att hon var utbildad radiolog, men det var svårt att få jobb, därför stekte hon burgare för 350 euro i månaden. Så berättade hon lite om hur kriget påverkat henne och hennes familj.

Vi åkte på en tour och fick reda på massor. Sarajevo är en mycket intressant stad. Kriget är intressant, information om hur livet såg ut för invånarna under den ständiga rädslan för bomber och krypskyttat, tunneln som försåg staden med liv under kriget, blandningen av religioner, ottomanska eran, spänningarna som urladdade i staden och ses som begynnelsen till första världskriget, OS 84, återuppbyggnaden efter senaste kriget (och de medvetet lämnade spåren av kriget) och även spårvagnarna som efter kriget donerats från en massa olika länder. Givetvis är det inga nya vagnar utan de är så gamla som från 60-talet och framåt och kommer från en massa länder som har spårvagnar med smal rälsbredd. Mycket intressant om man gillar tåg. 

I sarajevska mått mätt är vagnen på bilden ny, den har även spårat ur, vilket gjorde att vi fick gå tillbaka till stan efter att vi kollat upp bussbiljetter. 

När det var dags att åka nästföljande dag kl åtta på morgonen bestämde vi oss för att stanna ytterligare en dag, men då på ett annat hostel. 

Sista dagen spenderades med att titta i affärer, äta god mat (detta gemensamt med alla andra dagar) och dricka öl (även detta gemensamt med alla andra dagar), och genom att gå på en gratis tur. 

Denna turen var en vandring genom stan och informationen denna guide gav oss skiljde sig rätt rejält ifrån en tur vi tagit nån dag innan. Fakta om hur Franz Ferdinand mördats och hur många som var inblandade och andra små saker var helt motsägande. Guidens kunskaper om matematik och statistik var mycket knapphändiga. Enligt honom skulle Sarajevo innan andra världskriget ha haft en judisk population som motsvarade 30% av stadens ca 50 000 invånare. Under andra världskriget togs dessa till koncentrationsläger av de ockuperande Kroatien som var allierade med tyskarna. De lyckades förs bort alla utom 800, så att endast 0,1% av judarna fanns kvar. När jag påpekade att om 0,1 motsvarar 800 då motsvarar 100%, 800 000 judar, vilket är fasligt mycket i en stad med bara 50 000 invånare. Han svarade att egentligen var det inte ens en procent utan typ 0,01632% eller nått, eller 800 om man föredrog att räkna antal personer. Turen var gratis. Jag valde att acceptera guidens svar. 

Efter det åt vi en fantastisk burek i en park, ackompanjerad av en sarajevska, enligt Surf n fries tjejen, erkänd som världens tionde godaste öl. Och god var den. 

Sen gick vi till Surf n fries bara för att hänga nån timme, hamburgeflipperskan gav oss varsin pappmugg så att vi skulle kunna dricka öl vid hålet i väggen utan att någon av oss skulle råka ut för problem. 

När vi skulle ta spårvagnen till bussen morgonen efter kom det igen på 30 min, tillslut tog vi en annan spårvagn och gick sista biten. Utsvultna satte vi oss på bussen som skulle ta 12 timmar och köra oss genom fyra länder för att nå vår slutdestinstion. Wien, Österrike.