Patras till Andros, Grekland.

Borde ha publicerats för en vecka sedan. Bättre sent än aldrig. 

Väl framme i Patras var det inga större problem att ta sig ut båten. Den äldre backpackern blev direkt påhoppad av en engelsktalande taxichaufför. Jag lyssnade. Han försökte lura på dem en taxiresa på 120 km så de skulle slippa krångla och byta bussar och så vidare.

För mig skulle det vara en lokalbuss, en bussresa på tre timmar till Athen och sen en bussresa på kanske en timme beroende på trafiken, till rafina där jag skulle ta båten. 

Total kostnad, ca 35 euro.

Jag tänkte att jag kanske kunde få ur honom lite info. Jag skulle ju ändå inte ta en taxi själv. Tog jag bussen fanns det en liten chans att jag skulle hinna med 17:30 färjan. Annars fick det bli den klockan 19. 

Tog jag taxi och snabbtåg skulle det bli betydligt dyrare, ca 125 för taxin, 6 euro för tåget och 15 för båten, men en mycket snabbare och smärtfriare resa. 

Total kostnad, ca 146 euro.

Inte en chans tänkte jag, då tar jag bussen. Medan jag stod och gjorde mig redo för att gå på bussen ser jag att han närmar sig de fyra tjejerna. Han kör samma upplägg som för mig och gamla backpackern. Nappar de de tro? Två av dem är helt groggy, en suger tydligen på matte och Annie, hon jag pratat mest med, hör bara "faster tripp", "new high speed train" och "less hassle". Finns det nått sätt jag kan åka snålskjuts på dem? Jag närmar mig, gruppen, nu i maskopi med taxichauffören, väl medveten om att den stora vinnaren i det hela är han, jag förklarar hans upplägg för tjejerna och belyser fördelarna med hans plan. Han säger att vi kan få åka med allihopa om vi betalar 30 var. Det skulle innebära att tjejerna får trycka ihop sig i baksätet, vilket jag inser redan från början, inte ens chans att de vill sitta och trängas med en främling om de slipper. Annie och jag tar nästan beslutet över allas huvuden. Innan vi pratat ihop oss färdigt har de två amerikanskorna redan blivit hugna av en taxiförare, de åker på smällen att dela taxin på två. 

Total kostnad: 51 euro.

16 euro dyrare för att slippa krångel och hinna med en tidigare färja, samma färja som pappa. Lätt värt det tänker jag. 

Väl framme i Kiato försöker han få tjejernas 4x30 att bli 130. Jag får kliva in och reda ut det. Tågbiljetten 12 euro inte 6 som utlovat. Inget jag tänker hänga upp mig på. Jag har sällskap av alla sex tjejerna nu, vilket känns ganska trevligt. Snart sitter vi på ett ultramodernt snabbtåg och lite senare är jag framme i Rafina. 

För att bilda mig en uppfattning om hur länge jag kommer få sällskap innan jag eller tjejerna måste gå av eller byta tåg kollar jag kartan. Rafina står ingenstans. Pirateus, tjejernas resmål däremot, det finns. Som tur är hittar jag en annan karta, där står rafina. 

När tåget väl kommer så är det ett pendel tåg och inget snabbtåg som utlovat. Jag ser att man ska stämpla biljetten själv innan man går på tåget, men jag struntar i det, jag har ju en biljett i alla fall, precis som på bussen i Brindisi. 

Vi tar två fyror i slutet av en vagn, på platsen som blir över lägger vi Grace ryggsäck. Jag hjälper amerikanskorna att lägga upp sina väskor på hatthyllan bredvid min smäckra lilla sak som gått sönder lite mer, resten av väskorna står på golvet. 

Tjejerna pratar om totalt ointressanta saker för mig till en början. Jag spelar tyst och mystisk norrlänning, något jag blivit väldigt bra på när jag inte orkar konversera prata om nått ointressant. Jag har blivit expert på att smälta in mitt i en konversation utan att säga nått och utan att känna mig obekväm. 

De börjar så småningom att prata om alla skräckfilmer de sett. Jag gillar skräckfilm jag med och frågar om de tex sett någon spansk skräckfilm. Amerikanskorna tittar på mig som om jag precis vaknat upp ut de döda, jag säger att spanska skräckfilmer är "The best", psykologiska och så, de tittar skeptiskt på mig och jag tror de tänker att jag är ett svenskt socialistsvin som inte förstått att filmer som inte producerats i Hollywood bara är skit om de inte är dokumentärer. Ja, eller kanske inte ens så, de kanske inte ens med vad en dokumentär är. Jag fortsätter mitt uppdrag med att öppna deras ögon och ger ett par exempel på filmer som Hollywood gjort remakes på, där originalet är mycket bättre. Den ena amerikanskan drar till med att blair witch var bra lite senare. Den är väl brittisk tänker jag? Eller finns det en remake på den?

Efter en timme på tåget som skulle ta 40 minuter på sig att ta mig till Rafina har vi inte ens kommit halvvägs. Jag granskar kortet jag tagit på tågkartan och blir lite förvirrad. 

Rafina, dit tar man den streckade tåglinjen, undrar jag tyst. Jag granskar kartan ytterligare. Sträckad linje: future extention. Jag har litat på en girig taxichaufför och en drömkarta! Till Rafina, dit går det inga tåg. Det finns bara en planerad tågsträckning. 

Jag stressat inte upp mig för det. Jag kommer dit på nått annat sätt. 

Pendeltåget börjar bli fullt och en äldre kvinna har sett att det finns en plats som ingen sitter på. Grace väskas plats. Hon kommer fram till oss och börjar prata med mig på grekiska. Hon ser ut som att hon stålsatt sig och jag gissar att hon vill ha platsen. Jag slänger över väskan på ägaren och flyttar efter. Sen tar jag fram bilden på kartan, knackar damen på axeln, och pekar sedan på Rafina. Hon verkar vara riktigt duktig på grekiska den hör panten, för det bara väller ut ord ur munnen på henne. De är varken positivt eller negativt laddade, men hon säger att jag är helt fel ute. Det här tåget går till Pirateus enligt henne. Det vet jag helt säkert att det inte gör, och jag försöker förklara detta med kroppsspråk. I min iver att övertala henne om att jag har rätt råkar jag slänga ut mig ett "Patras" istället för ett "Rafina", hon bokstavligen går i taket, jag är HELT fel ute säger hon, detta är oacceptabelt. Jag förklarar att jag kommer från Patras och ska till Rafina, hon köper att hon måste missförstått mig, jag talar ju trots allt inte ett ord grekiska. 

Hon säger att jag måste byta i Ska, det här tåget går till Pirateus. 

Efter att ha grävt i sin handväska hittar hon en anteckningslapp men ingen penna, hon frågar de i gången men ingen har, jag frågar engelsktalandetjejerna, Grace, nu med en gigantisk väska i famnen har visst en i sin väska, den tar hon fram. Skriver nått som skulle kunna vara "Ska", ritar en liten karta och ger den till mig.

På en display i taket visas nästa station, nått annat och tågets destination växelvis. Jag försöker visa peka på displayen när det står "Aero-nånting" på den, men hon är seg, grymt seg. Tre-fyra gånger upprepas exakt samma procedur: Jag knackar henne på axeln, och pekar mot skylten, hon vänder sig mot mig och börjar prata med mig på grekiska, jag viftar lite intensivare med mitt pekande finger, hon tittar ditåt, då är det för sent. Informationen har då redan bytts ut mot något annat. 

Hon börjar bli irriterad.

Jag sitter tyst en stund och memorerar de grekiska tecknen som dyker upp på skärmen, 10 sekunder innan "Aero-nånting" dyker upp tar jag mod till mig, knackar henne på axeln, hon vänder sig om, pratar mer med mig, jag viftar, i sista sekund vänder sig om mot skylten och utbrister "Aero-nånting!". Tanten går i taket, hon ställer sig upp och munnen går, oj vad den går, som tur är pratar hon inte bara med mig nu utan med hela vagnen. Till svar får hon några samtidiga "ne", som tydligen betyder "ja" på grekiska. Tanten blir lite tacksam, samtidigt som hon skäms lite över att hon varit barsk och avfärdat mig som ett pucko. Någon förklarar för henne hur hon ska göra för att ta sig in till stan med hjälp av det här tåget. 

På grund av sin tacksamhet, tror jag, börjar tanten prata med vagnen om Rafina och pekar på mig. En ganska vacker grekisk kvinna närmar sig och Bingo! hon talar lite engelska!

Tyvärr är hon ganska dålig på både engelska och kännedom om hur man tar sig till Rafina. En kvinna ett stolspar bort, förklarar en möjlig rutt. Jag får den översatt samt nedkluddad på min lapp.

Jah tackar så hjärtligt och håller sedan hårt i lappen. 

Det tisslas och tasslas lite här och var, och gesterna ser inte riktigt ut som de gjorde innan. Någon påkallar den vackra kvinnans uppmärksamhet, pratar en stund med henne, och sen vänder hon sig mot mig igen, nu med ett leende. Tydligen finns det en bättre väg, jag ska byta till tunnelbana och sen ta buss. Hon ber om pennan igen och tanten letar upp en ny lapp. 

Hållplatserna jag ska byta på skrivs ner. Jag tackar igen. Engelsktalande tjejerna går av i Ska för att byta, de ska alla till Pirateus. 

Lite senare går den engelsktalande kvinnan av. 

Snart är det mitt stopp. 

Stoppet innan tåget skulle ha svängt mot Rafina ska jag byta till tunnelbana mot stan, många går av, även tanten. Hon tittar ängsligt efter mig, när jag kommit av vagnen står hon på perrongen och väntar på mig. Hon tar mig i armen och leder mig genom stationen tills vi kommit fram till tunnelbanan, där pekar hon på en karta, med fingret markerar hon stationerna och säger "wan, to, trii", sen viftar hon iväg armen och säger nått på grekiska. Innan vi går in frågar hon om jag har någon biljett för tunnelbanan. Jag visar upp min biljett som inte är stämplad och därmed inte gilltig. Tanten nickar, vi går vidare, jag tjuvåker. Tre hållplatser sen ska jag byta till buss. Det står mycket folk på perrongen, och vanligen skulle jag ta det ganska lugnt om jag skulle åka tre stopp med ryggsäck. Men inte den går gången. Jag och tanten är först på och vi hittar två platser bredvid varan. Hon småpratar med mig på grekiska hela resan. Vid första stationen pekar hon ner och säger "wan". När tredje kommer är vi lite uppstressade, hon ser till så jag står redo att gå av redan innan tåget börjar sakta ner. Förklarar ännu en gång på grekiska hur jag ska gå av, sen säger vi hejdå. Jag tror vi är kompisar nu. Även fast hon inte erbjöd mig boende som Cristos Maria. 

Uppe på gatan finns flera bussplattformer. Jag ser en busschaufför. Säger "Rafina?"

Han pratar med mig på grekiska. När han förstår att jag inte förstår går han ur sin buss, ser sig om och skakar på huvudet och svarar på sin bästa engelska "no Rafina", sen rycker han på axlarna och pekar ner i tunnelbanan. 

Jag irrar runt lite på plattformen, sen kommer en kvinna gående mot mig, hon talar engelska, förklarar vart jag tar bussen. Det är en bit bort. 

Väl på bussen är det trångt, de kör systemet att en kör och en går runt och tar betalt, hon som tar betalt är tjock och glider fram mellan svettiga resenärer som en inoljad säl. Jag visar henne min biljett, och får snabbt en vickande finger och ett smackande ljud till svar. 2,40 kostar biljetten. Hon verkar bli irriterad på mig för att jag inte säger tack på grekiska. 

Lite senare går en ung militär på, han ställer dig och raggar på en tjej. Hon är inte trevlig men inte avvisande. När hon går av säger hon inte hejdå till honom ens. 

Efter 40 minuters resa gissar jag att vi börjar närma oss jag frågar en kvinnan som är i ungefär samma ålder som de som kunnat engelska om hamnen. "Port?, ferry?", hon tittar på mig undrande, sen säger hon "next stop".

Nästa gång bussen stannar hinner jag knappt märka det, skyndar mig mot dörrarna och hoppas av precis innan de klämmer ihop min ryggsäck. Jag hör hur det skriks efter mig på grekiska inne i bussen. Sen kör den iväg. Det tar inte så länge innan jag inser att de inte skrek för att jag var nära att klämmas utan för att det inte var min hållplats. "Next stop" skulle nog vara "last stop".

Jag går hundra meter i riktningen bussen körde och ser vattnet, när jag närmar mig lite till ser jag hamnen någon kilometer bort över vattnet. 

Väl framme i Rafina köper jag en biljett, inga konstigheter. 26 timmars resa har gjort mig lite mör. Sätter mig och slökollar nyheterna med en äldre man. Han kommenterar nyheterna för mig. Jag nickar. När han ska gå säger han troligen hejdå, jag ler och nickar. Antingen tror han att jag är stum eller döv eller så förstår han varför jag har en ryggsäck. 

28 timmar senare möter pappa mig på kajen. Om detta finns en video.