Abow!

Skrivet igår på färjan från Tinos. 

Klockan är 15:24 och vi skulle lämna hamnen kl 15:00. Färjan kom in i god tid. Jag sitter i nån sort uppgradering, stora fina säten. Pappa bjöd mig på biljetten (sugardaddy). Nyss hörde jag nån som pratade något språk från Mellanöstern. Jag är ju ingen språkexpert, men det lät som om i alla fall några ord liknade arabiska. Det lät lite som om de var stressade, men jag tänkte inte mer på det. I Sverige hör man ju alla möjliga språk hela tiden utan att det är nått konstigt. Sen kom jag att tänka på nått min syster sa som har jobbat inom immigration i Sverige. "Patras, det är ju där alla passerar när de ska pröva lyckan i Europa."

De kanske var påväg dit?

Lite senare förs fem av dem bort. Tre av dem i handklovar. De ska av i Sirus, Kykladernas huvudstad. 

Utan att lägga in någon politisk värdering tänker jag att det är synd om dem, att deras äventyr avslutas så hastigt, inte alls som de planerat eller hoppats på. Att titulera sig äventyrare efter att man varit några decimeter från någon som kanske tagit sig från Afghanistan, med betydligt mindre budget än mig, ovetandes inte bara om var man kommer befinna sig om en vecka, utan ovetandes om man kommer få möjligheten att äta, sova under tak, tvätta sig etc. Troligen inte helt övertygad om han kommer leva en månad eller en vecka från idag. 

Idag kommer jag resa hela natten med den billigaste båtbiljetten som finns, sova i en stol, en soffa eller på en färjas golv, fullt medveten om att jag i någon annans ögon inte är en äventyrare utan en mycket privilegierad kille som är ute och reser för nöjes skull utan att ta några större risker, köper öl när helst jag känner för det och studerar för en ännu bättre framtid än det jag redan hade.