Vi började gå i rätt riktning. Frågade lite då och då. Och vissa visste inget, varken engelska eller vart det låg, vissa kunde antingen engelska eller vart se låg och var mycket hjälpsamma. Trevligt tyckte vi och traskade på i den riktningen de pekade. Det var ganska varmt, ca 30 grader, och det gick upp och ner hela tiden. Svetten dröp bokstavligen. Ungefär en halvtimme senare, många frågningar senare var det en yngling i en glasskiosk som efter några försök att uttala bonita på ett sätt som montenegrianer förstår svarade "aha! Bonita, left fifti mets". Perfekt tänkte vi, snart får vi träffa våra vänner!
Femtio meter ner längs gatan hittar vi "Bonita piceri", en pizzeria med samma namn som stället vi ska bo på, inte riktigt samma sak, men de kanske vet nått? Vi berättar att vi ska träffa våra vänner där, en fransman och en singaporian. Vi får till svar att de redan har gett sig av, de stannade bara en natt, sen checkade de ut. Vafan tänker vi. De kanske driver en konkurrerande verksamhet med samma namn? De kanske ogillar att de snott deras namn? Dim och Zhai kanske blev ovänner och splittrades i affekt? De kanske mötte två tjejer som de teamade ihop med och bestämde sig för att skita i de två småtjocka svenskarna? De kanske har blivit av med allt på rummet, utslängda och ligger och gråter i panik under nån tunnel? De kanske har blivit kidnappade, slaktade på alla sina organ och dumpade i ett montenegrianskt dike?
Fy fan för att inte göra någon research innan man reser nånstans, vad vet vi, Montenegro kanske är ökänt för organhandel, kött i Balkan är ju grymt billigt, är det kanske turister vi så glatt mumsat i oss, lyckligt ovetandes med en öl i andra handen?
Men tanten och killen på pizzerian verkar ju grymt gulliga, de kan omöjligt ha The Shanghai Kid och Dimitri i kylrummet. Omöjligt. Så bra människokännare är jag att jag med säkerhet kan säga att det nog inte är så.
Jag vi frågar om vi för låna wifi, och det får vi. Vi försöker ringa dem, inget svar. Vi smsar. Meddelandet kommer fram, men svar uteblir. Vi visar gumman bilden vi Dim lagt upp på FB. Tanten säger att den inte är tagen från bonita apartments, men kanske från nått av husen bredvid. Vi har inget annat val än att gå ditåt och försöka hitta dem. Är vi på väg in i en fälla? Kör de ett practical joke på oss? Har de jävlarna dumpat oss för några tjejer?
Efter en stund närmar vi oss nått som skulle kunna vara vyn vi letar efter. Lite senare går vi förbi den gröna Lamborghinin. Sen ser vi bonita apartments. Vi går dit i hopp om att grabbarna ska komma och möta oss med öppna armar, kall öl och kanske lite chilinötter i bakfickan. Vi ser inga grabbar, däremot en kiosk som helt säkert säljer öl. De som hänger runt kiosken ser två mycket vilsna killar. En man i rosa t-shirt närmar sig oss och frågar vad vi letar efter, han ser ut som en man som säkert skulle kunna sälja turisters organ på svarta marknaden. Både jag och Fredrik stelnar till, till slut får vi ur oss "A French guy and a Chinese man". "Oh yes" svarar mannen, "one minit, I call". Okej tänker jag och ser massvis med varningsflaggor över allt, hoppas de tar Fredrik och jag kan springa ifrån dem, undrar om jag hinner ifrån dem med väskan eller om jag måste dumpa väskan med dator och allt i. En harmlös kvinna i vår ålder (men som ser berydligt äldre ut) kommer efter en stund ner från ett hus för att prata med oss. Hon hävdar att grabbarna bor hos henne, men att de just nu är på stranden med ett par tjejer de träffat. Svin, tänker vi, vad hände med bros before hoes. Nån timme senare är grabbarna tillbaka, återseendet är kärt. "oh my god" säger Fredrik med gråten i halsen, "I'm so happy you are alive!". Det blir lite konstig stämning.
Skönt, perfekt, om det inte vore för att "tjejerna" har tagit vår plats i lägenheten och nu står vi utan sängplats. "Svin" tänker jag och Fredrik i kör.
Grabbarna förklarar snabbt sin lojalitet till oss, och vi fixar ett annat boende några meter därifrån. Dessvärre säger grabbarnas hyresvärd att de måste betala för natten eftersom det redan är ganska sent. Vi delar upp oss första natten och sen bor vi alla fyra i samma lägenhet som en stor lycklig familj.
Lägenheten är fett stor och familjen vi hyr av är riktigt trevlig. Nikolaj Milovic heter mannen som bor med sin mamma, bror och nån till kvinna som vi inte vet om det är en syster eller broderns man. Nått barn finns med i bilden med.
Vi frågar Nikola, eller piggy som alla känner honom som, om var vi vi kan äta i närheten. Han tipsar om "Belini", 50 meter bort, ett helt ok ställe med riktigt trevlig personal. Vi frågar en kypare om vad som gäller, var går man ut i den här stan? Plan B för att förfesta, studio 55 för att spendera resten av kvällen. Studio 55 låter dansvänligt, och jag och Dim bygger upp förväntningarna.
Första kvällen är det återföreningsfest. Lyckliga över att återfinna gamla vänner njuter vi av utsikten i några timmar, sänker några tvålitersflaskor öl och en flaska rom: nu jävlar, nu ska vi ut och dansa. Vi går ner för ca 1000 trappsteg och slingriga gångar och kommer ner på huvudstråket vid stranden. Paradgatan om man så vill. Det kryllar av uppklädda människor, och inte helt oväntat så är tjejerna väldigt vackra. Inte helt oväntat, vi är ju ändå i Balkan. På vägen blir det en transferöl på strandpromenaden.
När vi kommer fram till plan B så håller de på att stänga. Inga problem för oss, vi har en del under västen och kan lika gärna dra och dansa med en gång. Vi letar upp Studio 55, 5 euro i inträde kostar det. Känns dyrt för att vara Balkan, och med tanke på att vi betalar 10 euro för att sova så är det nog ett rätt dyrt ställe, men vafan, de e fem euro. Vi behöver inte mer att dricka, vi ska dansa på Studio 55!
Musiken de spelar är riktigt bra. Bra musik att dansa till, innan vi kommit till dansgolvet så börjar vi dansa. Dim njuter av att röra sig i takt med musiken, Zhai gör sin grej, Fredde står mest still och ler och jag fuldansar för en gångsskull inte utan gör mitt bästa för att fä gruppen att se ut som ett gäng som kan dethär med dans.
Stället är påkostat med häftiga lampor och bra ljudsystem men, vi är de enda som dansar. Alla andra står stilla. Nån rör lite försiktigt på huvudet.
Efter en stund kommer en vakt fram och säger att vi får chilla på dansen och beställa nått om vi ska stå här. Vi tar en drink och frågar bartendern om var dansgolvet är. Han förstår inte. Vi dricker upp vår drink och jag frågar en kille som går runt rensar borden om hjälp. Var är dansgolvet? På den självklara platsen för ett dansgolv, framför DJbåset, finns det massvis med fastbultade bord, det finns en vip avdelning med lite utrymme att dansa men där får vi inte vara. Mellan "dansgolvet" och DJbåset finns en liten upphöjd scen på ca 3x3meter. Der ser ut som om scengolvet har lampor under sig, ungefär som man kan tänka sig att det såg ut på studio 54 när det begav sig. Jag frågar en vakt om det är ok att dansa där. Absolut inte är svaret jag får. Mycket besviken börjar jag prata med diskplockaren igen, han känns som om han är nog långt ner i hierarkin för att kunna svara på varför man inte får dansa. "More drinks" är svaret, men jag lyckas få ur honom att det finns ETT ställe där man får dansa (dansgolv finns dock inte). BudhaBar. Jag snackar med grabbarna och de går med på att byta ställe. På väg ut kör de riktigt bra musik, så vi börjar dansa igen. Sen kör de "harlem shake"-låten. Klart som fan att man kör dansen. 20 sekunder senare slänger två riktigt bitiga vakter ut oss. Dansa ska man tydligen göra hemma.
BudhaBar är betydligt risigare men ändå helt ok, man blir inte utslängd när man dansar heller, däremot blir man tillfrågad var tionde minut om man verkligen inte ska ha en till drink. Vakterna håller sig i närheten, redo att slänga ut oss om vi ställer till med problem, men vi dansar, har kul och ser till att verkligen inte vara i vägen för någon, lite sådär som man måste vara om man tillhör en ökänd minoritet. Efter en timme har vakterna mjuknat, slutat spänna blickarna i oss och fler och fler har börjat dansa. Till och med Fredrik dansar. När min gamla kropp dansat klart föreslår jag för Zhai att vi ska gå hem. Han nappar. Dim och Fredrik stannar. Vi lyckas hitta hem. Inget speciellt händer.
Dan efter flyttar grabbarna in hos oss.
Vår värld Nikola, eller Piggy, ett namn han föredrog att kallas, mest för att han var den enda i hela Montenegro som kallades så, erbjöd sig att köra oss till en ok strand en bit bort. Han släppte av oss nån kilometer bort vid en restaurang där vi skulle äta frukost/lunch. Jag åt kalamares.
Mycket gott och prisvärt. Sen la vi oss i några solstolar och stekte, Fredrik och Dimitri badade lite. Jag och Zhai gick en sväng för att köpa glass. När vi kom tillbaka tre timmar senare (det blev många glassar och en upptäcktsfärd i stan) hade grabbarna satt sig för att ta ännu en öl. Vi tog varsin glass. Zhai blev mycket trött av promenaden, vilken bilden avslöjar.
På kvällen dra i vi öl. Standard.
Nästa dag körde Pigi oss till longbeach, en 25 km lång strand, där den slutar på grund av en flod, och efter floden är det mer sandstrand, men på den sidan är det nakenbad som gäller, hade varit trevligt om t hade varit med, jag älskar ju att bada naken. Zhai och Fredde var inte sugna på offentligt nakenbad, kolliderar med den norrländska kulturen. Fransmannen Dim däremot, han älskade tanken av bara bröst och venusberg så långt ögat kunde nå.
Vi åt underbar soppa, jag tog kalamares och sen låg vi i solen och drack i öl och jäste hela dan. Vi badade en del med och jag och Dim byggde en massa saker i sanden. Sen kom Pigi och hämtade upp oss. Han sa att en kompis till honom hade varit i Singapore och därför ville träffa vår singaporian. Lite konstigt måst jag erkänna att det lät. Det visade sig att hon föredrog fransmän, eftersom det slutade med att hon satt och pratade med Dim.
När vi kom hem duschade vi lite snabbt, drack lite öl och sen gick vi ner på strandpromenaden för att njuta av utsikten och titta på folk. Vi hamnade på en snabbmatsrestaurang som hette sempre. Kyparen visade sig prata mycket bra spanska, något han lärt sig av såpoperor. Det var kul, gulaschen var god, men han ville prata spanska med mig hela tiden, fast att vi inte hade nått att säga varandra. Vi räknade fel när vi skulle summera ihop vad var och en skulle betala och det slutade med att han fick 7 euro i driks på en nota som kostade 23. Vi blev betydligt bättre kompisar efter det och det skulle kramas och pratas varje gång vi gick förbi eller var i närheten av restaurangen, så till den grad att det blev jobbigt och man gärna undvek den gatan. Om vi inte var ute efter billig och god mat, spanska och ett övertrevligt bemötande. Då var det helt rätt ställe att gå till.
När vi var nästan ätit klart kom tre nyanlända holländskor till restaurangen, vi intygade att maten smakade bra och självklart tog Dim chansen att försöka charma dem. De satte sig i bordet bredvid oss, men vi lyckades inte övertala dem att följa med ut, de skyllde på att de var dödströtta efter en lång resa. Det var Dim och Zhais sista kväll, och Dim konstaterade att "nu kanske de aldrig för chansen att uppleva hur det är att kyssa en fransman". Sen gick vi till budhabar en stund innan vi gick hem.
Nästa dag åkte Dim till nakenstranden med Pigi och tjejen som utgavsig för att gilla Singaporianer men verkade föredra fransmän.
Vi andra tog det mycket lugnt. Först tog vi en promenad i gamla stan. Mycket vacker utsikt, men i övrigt inget märkvärdigt. Chillade på balkongen, åt vattenmelon och solade. Zhai berättade att om det var nätt man kunde räkna med när man var hemma så var det att hans mamma alltid skar upp frukt. Varje dag kunde man njuta av frukt som hans mamma hade skurit upp. Och det lät ju onekligen riktigt nice. Zhais mamma verkar ha många positiva egenskaper (se videon från Tirana).
När Dim kom tillbaka fick de stressa iväg. De skulle till Belgrad för att resa vem därifrån. Vi tänkte att vi stannar nån dag till.
På kvällen gick vi till supermarketen och köpte ostar, salamis, torkat kött, vin och givetvis öl. Sen såg vi en film på balkongen och njöt av att bara vara bland vuxna.
Dan efter fortsatte vi det vinnande konceptet att bara chilla. Vi låg på balkongen i varsin solstol hela dan. Sen gick vi för att köpa mer pålägg. I affären träffade vi de holländska tjejerna. De hade köpt ett par flaskor Rosé och skulle ut och äta middag. Även om vi tyckte att det skulle vara kul att hänga med dem ville vi inte vara för påflugna, utan vi sa hejdå och sa att vi ses säkert på stan. De skulle äta på en restaurang precis där vi bor och sen skulle de ut.
Vi gick upp och satte oss på balkongen och spanade lite extra efter dem, men de gick inte förbi. När vår öl var slut gick vi ner på stan och åt och sen tog vi ett par öl på en uteservering vid strandpromenaden. När vi var påväg att dricka upp sista klubben raglar de förbi, mycket glada i hågen. De hade varit på en annan restaurang, där personalen fokuserat på att sälja alkohol till dem för överpriser. Någon i sällskapet ville fortsätta att festa med oss och någon ville hem och sova, så de bestämde sig för att hålla ihop och gå hem tillsammans. Innan de gick sa de att de pratat om att de borde komma upp till oss och dricka upp dina Roséflaskor. Det lät som en kanon idé tyckte vi och föreslog middag innan. Det gick inte, för de skulle äta middag med den ena tjejens föräldrar som även de var där på semester. Tror det var pappan som var serb.
Det kunde inte löst sig bättre. Jag var trött och ville hem och sova jag med, men planer för morgondagen är alltid kul. Sitta på balkongen och dricka med nya trevliga människor, kunde inte bli bättre.
Nästa dag sov vi länge igen. Åt pålägg till frukost, solade på balkongen. Sen gick vi till stranden och åt mat. Kalamares igen för mig. Se ville vi besöka stranden. Eller vi tog oss aldrig riktigt ner till stranden utan la oss en bit ifrån och solade i nån timme tills det blev skugga. Sen gick vi och handlade. Vi skulle ju styra upp hemmafest på balkongen med tre holländska tjejer, och det finns ju inget värre än en hemmafest där alkoholen tar slut. Vi köpte en kvarting lokal rom för en spottstyver, Fredde ville även ha Morgan, så det blev en sjua kapten, massor med pålägg och tilltugg, och såklart några öl. Är man i ett land där två liter öl går på femton spänn ska man inte behöva gå torr på öl på en hemmafest som har potential att bli den fetaste hemmafesten sedan Montenegro bröt sig loss från Serbien.
Taggade till tänderna satte vi oss på balkongen kring 8-9 tiden för att vänta in tjejerna med lite öl, lite drink och såklart lite pålägg.
En öl slank ner, en gindrink, några rom och cola, massor med pålägg, mer rom och cola och sen ännu mer.
Självklart höll vi utkik efter tjejerna så att se inte skulle irra runt och leta när de kom med sina flaskor Rosé.
Vi väntade, drack, väntade, drack. När klockan blivit ett och vi blivit redigt berusade insåg vi det omöjliga. Kvällen skulle komma att innehålla tre holländskor, två flaskor Rosé och en hemma fest mindre än vi kunde förutse. Promillehalten var däremot högre än prognostiserat och på stappliga ben gick vi förbi en minimarket för lite färdkost. Man går inte 1000 trappsteg utan en öl i handen.
Kvällen avrundades med ett par timmars dansande på Budhabar, där vi som vanligt mjukade upp lokalbefolkningen med våra hypnotiska dansmoves. Fredrik lyckades få sitt glas sönderskålat, men inte var han ledsen för det, det var ju bara att köpa en ny. Han har ju jobb och stadig inkomst hemma i Sverige den där Fredrik, till skillnad från mig som studerar.
Nästa dag var vi, inte helt oväntat, ganska svårstartade och hade bestämt oss för att åka vidare på kvällen. Vi åkte med Pigi till stranden och hamnade på en restaurang där personalen var otroligt otrevlig på ett ironiskt sätt. Istället för att ta varsin stolstol stannade vi på uteserveringen och pratade med Pigi, killen som åkt med oss och alla deras kompisar som kom förbi och pratade, skålade och hängde. Istället för att åka hem och packa så tog vi en öl ute i vattnet, solade och myste i nya, men goda vänners lag.
Trötta efter en lång dag gick vi bara ut och åt, sen bjöd vi upp Pigi med vän för att hänga på vår/deras balkong.
Nästa dag ville Fredrik göra om samma sak, jag kände att jag hade lite saker att göra hemma, så jag stannade hemma och satt i kallingar hela förmiddagen och beställde flygbiljett hem, skrev lite, redigerade lite videoinlägg och gjorde nått ärende på stan.
Pigi skulle åka till stranden senare och jag skulle åka med honom. När jag satt och redigerade kom hunden och tiggde mat, men jag märkte det knappt eftersom jag satt fokuserad med lurar och redigerade.
Familjen vi bodde hos skulle få besök av fler familje medlemmar och tydligen så saknade någon av familjemedlemmarna milisja, hunden. Hon, en tjej i 25-årsåldern, tyckte det var betydligt pinsammare att stöta på en herre i kalsonger än vad jag tyckte det var att stöta på en vacker tjej som glömt all engelska hon någonsin pratat på grund av chocken. Sen somnade jag i solstolen på terrassen och blev bortglömd, eller så ropade de efter mig utan att få något svar.
Fredrik spenderade hela dan på stranden och kom tillbaka i extas. Han hade fått veta ännu mer om familjens historia av bekanta som frågat om han visste vem han hängde med. Piggys pappa hade varit borgmästare i staden, och var även den som organiserade upp OS i Sarajevo 84, då han var nån sorts minister. En av bröderna arbetade som nån sorts jurist i brottstribunalen i Haag, en annan ledde oppositionen vars politik främst fokuserade på att bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Huset vi bott en vecka i var tydligen en av de få sakerna som familjen hade sedan tiden då pappan varit borgmästare och senare högt uppsatt politiker i forna Jugoslavien, inte för att egendomarna försvunnit i samband med kriget eller liknande utan för att de aldrig velat ha mer än de behövde. Det vackraste med det ela var att familjen inte gärna talade om deras inflytande eller forna framgångar utan att det tog en vecka och att vi träffade människor runt om den som berättade för oss om vilka vi bott en vecka hos.
Pigi påminde oss ständigt om att "om ni råkar i nån form av problem, stora eller små, tveka inte att säga att ni är mina vänner". Till en början fick vi intrycket av att han måste vara nån sorts yrkeskriminell som satt skräck i staden, men vi insåg att det istället handlade om att familjen var omtyckt av alla eftersom de var en av de få familjerna som inte använt sitt politiska inflytande för egen vinning.
Inte bara hade han blivit behandlad med stor gästfrihet och fått höra historier av familjens vänner och bekanta. Han hade även fått spendera en stor del av dagen med Pigis brorsdotter, enligt Fredrik en gudinna som tidigare sett mig sitta och svettas i kalsonger. Fredrik ville stanna, troligen för att nu var ju "ännu fler och ännu intressantare människor här".
Jag kände att tiden började bli knapp, och att man inte kan spendera mer än en vecka på ett ställe om syftet är att se hela Balkan på fyra veckor.
Vi fick skynda oss till bussen utan att hinna äta någon middag och hann precis. Fredrik satt första timmen av bussresan och övervägde att hoppa av och lifta tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar