Skönt att ta en semester från semestern tänkte vi, Hotel International Vlora självutnämnt till ett femstjärnigt hotell, enligt hemsidan utrustat med all lyx man kan tänka sig. Fancy. Det som landade som en amors pil rätt i hjärtat på två pojkar uppvuxna i Norrland var informationen och löftet om att bastu var inkluderat och tillgängligt för alla gäster.
En bärs i bastun, känn på den, krydda det med att en bärs på vilken supermarket som helst kostar ca 4 kronor. Paradiset.
Även om det kanske inte hörde till vanligheten att dricka öl i bastun här så gör det alltid att deala med Albaner, det värsta som kunde hända var att de skulle sälja bastubärsen till hutlösa priser... Säg 16 kronor.
Vi checkade in, hade i förväg bokat ett trebädds rum på en engelskspråkig site. Ingen av receptionisterna talade mer än tio ord på engelska. Fredde som bokat slängde fram passet och sa namnet på siten vi bokat via. Inga problem, receptionisterna behärskade det internationella språket händer och fötter. Den köttvägrande brittiska noterade en skylt där det stod att det fanns bacon vid frukosten. BACON! Det enda som överträffar det är bastun!
Den ena receptionisten följde med upp till rummet, förklarade längs vägen att för att à oss till vårt rum 418, så skulle vi trycka på knapp fyra i hissen. Inte ett, inte två, inte tre, inte fem, fyra. Bra att veta.
Väl på rummet fanns där en dubbelsäng och en enkelsäng. Jag sa att vi ville ha tre enkelsängar som vi bokat. "No. Isoke?" Och en svepande gest över rummet blev svaret. Hon var söt. Vi sa "isoke..."
Jag delar inte säng med nån annan än T. Brittiskan vägrade dela säng med Fredrik (eller med nån kille över huvud taget, men eftersom jag paxat bort henne först så...) och Fredrik var inte så sugen på att sova med mig, då jag är känd för att vilja gosa i sömnen. Fredrik var lättast att övertala och han fick ge sig för min och brittiskans union mot "Cross-gender-sleeping".
Poolen skulle få sig en omgång, kanske lite solbad på de.
Poolområdet var tomt. Bara vi! Awsome. Här kunde vi stanna ett tag, skulle ju till och med finnas gym! Efter en stund upptäckte vi att gymmet låg i anslutning till poolområdet. Närmare bestämt längs kanten.
Det fanns en rostig kabelmaskin utan vikter, ett löpband, en rooddmaskin, en motionscykel och två stora ställ för fria vikter och hantlar. I stället fanns fyra hantlar. En 18 kilos, en tre kilos, en två kilos, och två halva hantlar som det var svårt att avgöra hur mycket det hade vägt och vad de vägde.
Det vi konstaterade att det nog inte blir nått gymmande, men det var ju inte gymmet som var den avgörande faktorn i val av hotell, det var ju bastun.
Pool, även om den var inomhus, och att ligga och steka i solen utanför är ju inte fy skam. Efter badet skulle vi leta upp några solstolar som stod utomhus. Det visade sig att det hade funnits en gång i tiden, men nu var det en uppläggningsplats för byggmaterial där, och detta var skälet till att det stod så många solstolar inomhus vid poolen. Aja. Vi får ta stranden imorgon. Nu klämmer vi in en bastu innan middagen tänkte vi, kommer bli awsome!
Vi letade runt lite men hittade ingen. Jag frågade personalen, som svar skrev hon ut en prislista, tillika bokningsbekräftelse på massage. 80 euro för en timme, 45 för en halv. Jag valde att inte acceptera.
Istället gick vi för att duscha, sen äta och dricka öl.
Fredrik fick privilegiet att hoppa in i duschen först. Tog lång tid för honom, så jag tog för givet att han tog hand om killgrejer som han åsidosatt under de dagarna vi bott trångt och utan något egentligt privatliv. Efter en stund hör jag ett stön. "Ahhh! Det finns ju inget jävla vatten på det här stället."
Handfatet av den finaste marmorn saknade en liten detalj som man är van att ta för given. Att det kommer vatten när man öppnar kranen. Fredde gick tog hissen ner till receptionen utan att trycka på femman, trean eller någon annan av knapparna där receptionen inte låg. Tror jag i alla fall.
Lite senare hade vi rinnande vatten. Underbart. Fem albanska hotellstjärnor levererar!
Vattnet rann i handfatet, det fanns vatten i duschen och vattnet i toaletten slutade inte rinna oavsett hur mycket vi försökte fixa till det. Det är sånt man får ta. Att somna till porlande vatten är ganska harmoniskt ändå.
Vi hamnade på ett Ölhak vid vattnet. Ungefär som en husvagn som claimat en del av parken till sin uteservering. Det fanns ett tiotal likadana. Det som skiljde det vi hamnat på från de andra var att de hade ölraketer! Tre och en halv liter öl med tappkran för ca 45 kronor. Taget! Till det kunde man köpa qüfte för 2 kr styck. Inget att snacka om. Vi stannade kvar och såg solnedgången, beställde in fler öltorn och Fredrik dreglade efter tjejer som passerade på strandpromenaden. "Jag älskar de här brillorna, ingen ser var jag kollar!"... Men man kan ganska lätt gissa om man ser hur du inte bara vrider huvudet utan hela kroppen när de går förbi tänkte jag, sa inget. Vem bryr sig.
Dagen skulle det ätas hotellfrukost som vi sett fram emot så, fem albanska stjärnor, undrar vem de hade i köket? Jamie Oliver? Det skulle i alla fall finnas BACON!
Frukosten visade sig vara en besvikelse. Juicen var sötat gult vatten, bacon var tydligen samma sak som prinskorvar, varken Jamie Oliver eller Erik Lallerstedt syntes till, brödrosten och varmhållninhsgrejerna till ägg och dyl var kalla. En grundlig undersökning senare visade att sladdarna var fastsatts under bordet, men tyvärr inte inkopplade. Otroligt komiskt tyckte jag då jag stod och höll i de ej inkopplade stickpropparna. Skrattet smittade av sig på personalen. Jag la fram stickpropparna på bordet så att de inte skulle behöva krypa på golvet som jag gjort vid undersökningen.
Inget hände. När vi ätit klart låg uttagen fortfarande kvar på borden.
Vi gick ner på rummet för att gå till stranden. Inget vatten igen.
Det var själva fan. Männen i sällskapet bröstade upp sig, tog hissen ner till receptionen för att få rätsida på det här. När vi gick ut ut hissen möts bi nästan direkt av en äldre korpulent herre som på engelska säger till oss att pumpen är trasig. Någon på international hotel som pratar engelska! Vi sänkte garden direkt.
Det visade sig var ägaren som passade på att fråga om det var nått annat vi behövde. Vi passade på att fråga om bastun, han förklarade att det en gång funnits en bastu, men de höll på bygga om, så nu fanns det ingen. På frågan om varför det fortfarande stod på hemsidan att det fanns en bastu svarade han att han inte förstod sig på såntdär med IT. Vi undrade vad poängen var med att inte koppla in brödrost etc. Han trodde oss inte. Vi visade bilder, han trodde oss inte. Efter lite förklarande och diskuterande om att korv smakar skit om man värmer upp den, låter den svalna, värmer upp den nästa dag igen osv gick han med på att ta itu med problemet. Att se till att brödrosten var inkopplad nästa dag vill säga, inte att att lösa det så vi kunde ta oss in i kassa skåpet som skulle finnas på rummet men var låst, eller ordna det med bastun, eller den konstant spolande toalettstolen, eller mögeldoften på toaletten.
Nästa dag var grejerna inkopplade, personalen hade även bytts ut.
Vi spenderade totalt fem dagar i Vlora. Det var trevligt. Två av dem med brittiskan, sen åkte hon vidare och vi passade på att byta hotell till ett fyrstjärnigt, det var skönt. Killar måste få vara för sig själva med. Förmiddagen efter att hon dragit firades med att fisa ikapp på rummet och andra grabbiga grejer. Fredrik älskade det men saknade henne. Hon var rolig att driva med och hon bjöd på sig själv. På det stora hela en trevlig tjej, men det blir som inte riktigt samma sak när en tredje person bjudit in sig själv och man mer eller mindre är tvungen att ta hänsyn till en objuden gäst som inte ser det vackra i all lokalbefolkningen skrattar nämna frågar efter vegetarisk mat. "Jaja, det här funkar väll, vad har jag för val?" Är inte det man vill höra när man glad i hågen ska till och beställa bläckfisk och lite qüfte till det.
-Smakade Margaritan bra?
-Den smakade som de alltid gör här.
Vi började kalla henne för "spitt roast". Hon förstod vad det var och spelade med. Ändå kul tjej.
När hon åkt började vi hänga på en och samma strand. Där sommarjobbade fyra killar som var 16-17 år. En av killarnas morbror ägde stället. De var riktigt trevliga, jobbade för ca fem euro om dan. De berättade att om man hade en bil utan papper i Albanien så kostar det 100 till 300 euro att få in den i systemet, redo med skyltar, försäkring och allt, redo att lagligt exporteras igen. I både Kosovo och Albanien kryllar det av lyxbilar som kör runt på gator med stora hål i sig. Priset beror på vilken bil man har och troligen vilken tjänsteman man har äran att göra affärer med.
Vi blev Tjenis med killarna, de gav oss solstolar med "bra utsikt", informerade om var olika strandbesökare kom ifrån och ibland satt vi och snackade med dem längre stunder för att gömma oss lite från solen. Sista dan åt vi på stranden hos dem, det fanns ingen meny, och varken vi eller dem var speciellt bra på att prata om mat på engelska, så vi fick gå in i köket och se vad som fanns och peka och vifta lite, husmor visade hur många hundra lekë det kostade på fingrarna och affären avslutades så småningom. Jag åt bläckfisk igen. Mumsfilibaba! Lite räkor hade smugit sig in, men det gjorde inget, de var goda det med. När vi skulle betala hade en till öl smugit sig in på notan. Både jag och Fredrik kunde svära på att vi betalt ölen vi druckit tidigare. Andy, som plötsligen pratade sämre engelska sa nej. Vi sket i och betalade 6 kronor var för en öl vi inte druckit.
Det blev konstig stämning.
Zhai har pratat om hur mycket han saknas kinamat och när vi gick förbi en kinaresraurang blev vi påminda om hur gott det är med kinamat och hur leds vi är på qüfte. Det fanns till och med en hund och ett ludet djur bundet utanför restaurangen. Perfekt tänkte vi, purfärskt kött!
Det visade sig vara ett kaffe som kommit över några billiga lampor. Ägarens svar på frågan om det de serverade kinamat var en skrattsalva följt av ett "na Vlora?" Följt av ännu en skrattsalva. Han kunde inte förstå hur vi kunde tro att det skulle finnas kinamat i Vlora. Jag pekade besviket på lamporna. Han började skratta igen. Vi tackade för oss och gick.
Sista kvällen ville Fredrik lyxa till det, jag gick med på att gå ut och ta ett par drinkar. Vi hamnade på ett rätt lyxigt ställe där en drink gick på 600 lekë. Först körde vi en mojito. Den innehöll gin. När vi påpekade detta för kyparen sa han att han omöjligt kunde svara på om vi visste vad vi pratade om eftersom han aldrig druckit en droppe sprit och inte tänkte börja nu. Han gick iväg för att prata med bartendern. Medan isen smälte så väntade vi, men det kom ingen kypare. En kvart senare gav vi upp, drinken smakade ändå ok, trotts att man kunde tugga strösockret och det definitivt inte var en mojito så smakade den ändå bra. Kyparen gick förbi oss ett par gånger men tittade bort varje gång.
Eftersom vi antog att kompetensen på nästa ställe skulle ligga på samma nivå så stannade vi för en till drink. Cuba libre måste de ju ändå kunna blanda tänkte vi. För säkerhets skull bad vi om två "rum and coke". Istället för att chansa kom han tillbaka lite senare och frågade om vi ville baccardi eller Jim Beam. Svaret blev att eftersom vi beställde en rom och cola, och Jim Beam är whisky, så blev baccardi och cola bra. Tredje drinken blev lyckades de bättre med. Gin and tonic.
Dan efter påbörjade vi vår resa norrut. Vi skulle möta upp Zhai aka The Shanghai Kid och Dimitri i en liten kuststad i Montenegro för mer sol och bad och kanske nån öl.
Vi började med att haffa en Furgona, en minibuss med plats för 9-10 personer. 600 lekë skulle det kosta till Dürres. Tirana och Dürres verkade vara de enda albanska städer i norr de kände till. Medan vi satt och väntade på att de skulle få fylla bussen så vi kan åka diskuterat vi hur osäker bussen måste vara med sina hemmasnickrade sätes fästen i golvet. Två av sittplatserna utgörs av pallar som helt sonika bara står på golvet i bussen. En tjej i 20-25 års åldern är nästa person att raggas och hon gör oss sällskap i bussen i väntan på avfärd. Hon pratar inte ett ord engelska, men man ser att hon tycker att det är mycket varmt och hon svettas genom sina mycket tunna kläder. Gentleman som Fredrik är så erbjuder han henne att låna hans lilla fläkt. Han förklarar hur den funkar och hon ler mycket varmt och stort mot honom med sina gröna rådjursögon. Luften från fläkten smeker hennes hud, hon låter luften från Fredriks smeka hennes ansikte efter en stund svalkar hon sina stora bröst med Fredriks fläkt. Lite senare ger hon tillbaka fläkten och försöker starta en konversation. Det går sådär. Allt Fredrik kan säga på albanska är Shitet vilket betyder till salu. Konversationen dör snabbt ut. Hon tittar på honom med jämna mellan rum och försöker få igång en intensiv flirt med sina leende och fylliga läppar. Efter nån timme börjar Fredrik bli obekväm i situationen. Han vill inte bli kär och fast i Albanien. Inte i landet som verkar vara översvämmat av korruption och övergivna husbyggen som troligen bara är fasader för pengatvätt. Dessutom börjar han känna sig bajsnödig.
Med flertalet idiotiska omkörningar och ungefär halva resan bakom oss måste föraren väja för en åsna som går på sidan av vägen. Han gör det galant utan att behöva bromsa in ens lite.
En medelålders man som ser ut att ha mycket att leva för börjar kritisera förarens typiska albanska körstil. Jag snappar upp nått som på nått av alla de språk behärskar hjälpligt låter lite som "ansvar", "10", "personer", "liv", "dö", "du kör som en jävla kratta".
Föraren svarar med att vända sig om och säger nått i stil med "är det du eller jag som kör?", "säger jag åt dig hur jag du ska sköta ditt jobb?", samtidigt som minibussen vinglar fram och tillbaka över vägen som följd av att föraren navigerat med blicken fäst på passagerarn i bakre delen av minibussen.
Stämningen är inte vad den en gång var, och några hundra meter senare kliver herrn av. Mitt ute i ingenstans. Övriga resenärer är tysta. Jag tänker en sekund att man kanske skulle göra sällskap med herrn, men kommer sedan på att chanserna att överleva på en albansk motorväg mellan två städer inte nödvändigtvis är större än om vi sitter kvar på bussen. Fredrik konstaterar att vi åkt med betydligt sämre förare i Thailand.
Vi kommer fram till Dürres som utlovat. Vi släpps av i något som skulle kunna vara i utkanten av staden, alternativt i stadskärnan av en mycket liten stad. Vi har ingen aning om hur stort Dürres är, bara att det eventuellt går bussar till vår slutdestinstion, Ulcinj eller nått. Vi känner igen det när vi ser det.
Taxichaffissar överallt. Ingen av den pratar engelska men de vill ha oss son kunder. Vårt förtroende för småskaliga albanska transportentrepenörer är mycket begränsat. Vi bestämmer oss att fråga runt lite. Shodra eller nått är en stad som ska ligga på vägen, därifrån vet vi att det får en buss kl 16. Klockan är ett. Kunskapen om restid eller sträcka till "shodra" är lika precis som vårt uttal. Fredrik får syn på nån som ser ut som en plugghäst och tycker att en sån borde kunna lite engelska.
Mycket riktigt. Hon talar, för att vara albanska, god engelska. Tyvärr förstår hon inte vad vi menar när vi försöker uttala ortsnamnen vi bara nästan vet hur de stavas, än mindre hur albansk fonetik är uppbyggd. Tillslut förstår en undrar en tant som jobbar i en kiosk om vi inte menar typ "skodra". Jackpot utbrister jag. Äntligen ett break efter att ha varit rör vilse i utkanten av Dürres.
Men man ska inte ropa hej. Varken flickan, hennes mormor, kiosktanten eller några förbipasserande är speciellt erfarna inrikesresenärer och trots triumfen att de numer förstått vad vi vill kan de ändå inte hjälpa oss.
Fredrik lägger in veto på att vi ska ta en taxi, vad kan det kosta liksom, vi är i Albanien argumenterar han. "Var?" Kontrar jag. Vi börjar gå i samma riktning som busschauffören pekade, i samma riktning som plugghästen tycker vi ska gå. Sagt och gjort.
Efter hundra meter börjar hettan kännas olidlig och vi stöter på en polisman som dessutom säger sig prata lite engelska.
Med vår nyvunna kunskap om hur "skodra" uttalas, lyckas vi förmedla att vi vill resa dit med antingen en "Furgona" eller en buss för att sedan ta oss vidare till Ulcinj, Montenegro.
"Problem..." Svarar han och ser bekymrad ut. Han säger att vi måste åka lokalbus till tågstationen, buss till shodra och till sist en annan buss till Ulcinj. No problem säger vi. "Oke" svarar han och ser glad ut och vinkar åt oss att följa med honom när han börjar gå mot trafiken och tillbaka mot där vi kom ifrån.
Auktoritärt stannar han en buss utanför busshållplatsen, busschauffören och biljettkillen ser lite nervösa ut. Han pratar albanska med dem. Nått med buss, Ulcinj, tågstationen, "skodra" osv. Vi skakar hand och säger tack. Han ser mycket nöjd ut.
15 minuters lokalbussresa genom en hyfsat stor stad senare stannar bussen på andra ändan om stan och biljettkillen gestikulerar och förklarar hur vi tar oss över gatan till stationen.
Där frågar vi efter Ulcinj. Ingen vet nått. Skodra. Ingen vet nått. Eller de vet troligen, de har bara svårt att förstå vårt uttal. Vi letar upp en resebyrå, tjejen vet inte verkar det som, hon pratar ingen engelska heller, så hon lämnar sin post och går med oss till en annan lokal några lokaler bort. Hon talar inte heller engelska och hon vet inte heller på rak arm. Tillslut verkar det som att se kommer fram till att vi måste ta oss till Skroda först. De pekar in i havet av bussar.
"Shroda?", möts av oförstående ansikten.
"Skodra?", en man pekar på en stor vit buss vars busschaufför visar sig prata lite engelska. Perfekt!
Bussen går om 10 minuter, kostar 400 lekë och kommer komma fram 45 minuter innan bussen avgår mot Ulcinj. Härligt!
Fredde hinner går på toaletten och kommer tillbaka med nyheten om att de är sjukt fräscha. Sen har jag tre minuter på mig och tänker att det är lika bra att jag passar på. Vem vet vad som kommer hända. Han beskriver mycket knapphändigt och säger "gå bara ditåt, du kan inte missa det".
Jag missade det och kommer till ett klassiskt hål i marken, kissar, hinner konstatera att det är i alla fall nice att jag kommer kunna tvätta händerna.
Den mycket smutsiga toaletten visar sig sakna både varmt och kallt vatten.
I shodra släpps vi av bara några meter från där vi ska ta bussen som redan står där. Den ska gå om 40 min, efter att ha frågar vad det kommer kosta går vi tvärs över gatan för att spendera våra sista pengar på lite mat.
Medan vi beställer in en öl och skålar konstaterar jag att resan trots allt gått väldigt smärtfritt, tiderna har klaffat perfekt. Polisen som hjälpte oss, vi han precis på toa, och nu kommer vi precis hinna äta innan vi ska åka.
Jinxa för fan inte det här nu säger Fredrik nervöst och knackar i träbordet.
Med tio minuter kvar tills bussen ska gå har vi fortfarande inte fått någon mat. Fredrik går för att se vad som händer. Det ska vara ta ett par minuter till. Fem i kommer maten, vi ber om notan och pressar i oss så mkt vi kan på 3-4 minuter, notan kommer en minut innan avgång och sen springer vi mot bussen.
Fredrik muttrar nått. Jag tänker "jeje, living in the edge..."
En stund senare hamnar vi i gränskontrollen. Tar ca en halvtimme, sen blir jag och Fredrik utkallade ut bussen an en jättelik man som ser mycket missnöjd ut. Han pekar på våra väskor och säger "Open, Open!"
Innan Fredrik kommit av bussen har jag hunnit öppna väskan, han pekar på väskan och vispar runt varvid jag rör om lite i väskan, förvånad över hur lite saker som finns i den, för ett par dagar sen fick jag pressa för att få ihop den.
Jag rör om i min halvtomma väska, Fredrik får lasta ut en massa saker, och röra om betydligt mer. Gränspolisen vänder på klacken och går in i sin hytt igen utan att säga ett ord.
Minuter senare är vi Montenegro.
Vägarna är inte lika gropiga som i Albanien. Eller så är det bara känslan man får då bussen slingrar sig fram längs serpentinvägar i 20-40 km/h. I en liten tunnel på kanske 50 meter får bussen möte av en karavan bilar. De första 2-3 stycken går smärtfritt, men den tredje vågar inte köra nog nära bergsväggen och verkar tycka att bussen ska köra ut från vägbelägget för att ta sig förbi. Det skulle troligen inte gå. Två bilar bakom uppfattar situationen och backar efter nån minuts dödläge ut ut tunneln för att släppa förbi bussen, men bilen med den osäkra föraren ger sig inte och viftar åt bussen att backa. Busschauffören lägger tålmodigt i friläge och lurar sig över ratten. Övriga bilar börjar tuta och blinka med helljusen. Vår busschaufför är lugn som en filbunke. Tillslut ger sig den osäkra föraren, varken dragläge i backe eller backa verkar vara några favoriter. En stund senare är vi på väg igen.
Vad vi sett än så länge så är Montenegro vackert och inte alls lika kantat av husskelett som ingen verkar vara intresserad av att färdigställa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar