Hej Paris!

Inte min kebab, men den ser ut typ så.

Just nu sitter jag och äter en Kebab. Smakar bra måste jag säga. 5.5 euro med pommes och läsk är ju inte så farligt. Att vara ute på egen hand i Paris fattigaste område är ett litet äventyr. Inte för att det står suspekta typer i vart och var annat gathörn utan för att folk inte ens försöker kommunicera med mig.

Nyss köpte jag en dricksjoghurt (tror jag, har inte öppnat den än, kan vara vad som helst).
När jag skulle betala trodde jag att kassörskan frågade om 2 cent för att det skulle bli lite mer jämt. Så jag sträckte fram två cent och såg trevlig ut. Fick växel och antog att allt gått bra. När jag tittade på kvittot förstod jag att hon hade bett om fem cent och sen bara skitit i det när hon fattade att det här är ingen idé, "han fattar ändå inte, ger mig 2 cent när jag ber om fem och sen bara flinar". Arogant och franskt röck hon på axlarna och slängde väceln i handen på mig.
Kebab killen log i alla fall. Han kunde ju i alla fall peka på saker och sånt... trevlig kille... Ska kanske gå fråga han om han vill bli min vän, jag kan ju faktiskt typ tre ord på franska. Ungefär såhär såg vår "dialog" ut:

-Kebab.
-*Nånting nånting nånting*

Jag nickar instämmande.

-Gurglar nått och pekar ner i golvet, pratar vidare och pekar mot gatan.
-Ah, svarar jag, och säger "we" samtidigt som jag pekar mot gatan.

Efter en stunds micklande frågar han

-Nånting nånting nånting?
-Hu?
-Kepchup, mayo, nånting, nånting?
-Ah, spicy.
-Spici?
-Hot?
-Chott?
-Chili?
-Ah, Chilli, OUI!!! *troligen följt av en fråga om vad jag vill ha för grönsaker*
-Hu? *otroligt vilsen blick*
-Ensalade, tomate? (typ)
-Ah! we *för handen i en cirkelrörelse med handflatan mot grönsakerna*
-Da köör, svarar han, borde betyda "ok" på franska ("det kör vi på"?)

Googleträff på "gangster turk"

Great! Jag har beställt en Kebab to-go av en 17-årig turk som inte förstår ett ord av vad jag säger i ett av Paris fattigaste områden. Sen tittar jag mig runt, ser att man kan lägga till 1 euro och få pommes och läsk till, ser även att man kan välja vanlig kebab eller kykling.

Jag ställer mig upp, går fram till disken och säger
-Pardon? Samtidigt som jag pekar på bilden på en kebab, lite pommes och en Coca-cola. Att be om kyckling istället för vanlig kebab känns som för besvärligt så jag gillar läget.
Han lutar sig fram över disken för att se vad jaga pekar på, tycker på axlarna och säger nått som jag tror betyder "inga problem"


Innan han är klar frågar jag om man kan få lite mayo och ketchup på pommesen.

-Mayo e kepchup on le fries?

Han rycker på axlarna till svar, men uppenbarligen så förstår vi varan. Faktiskt på en djuparen nivå än man kan tro. När jag kommer hem upptäcker jag att det visst blev en kycklingkebab i alla fall...

Hans Melange?

Älskar känslan av att vara "utlämnad". Ensam på en gata i Paris. Utan någon som förstår mig i närheten. Det är som att ta det här med att inte ha mobil ett steg längre. När kommunikation med omvärlden är mer eller mindre omöjlig, då känner man sig fri på nått sätt. Att vara i ett hav av människor som bara förstår dig om du går med på att göra dig själv till åtlöje, att acceptera och trivas med den rollen känns som riktig frihet på något sätt.

Just nu är Javi och Mati på en koncert, jag hade tänkt träffa en gammal bekantskap, men hon kunden inte idag, får se om vi styr upp en ny träff. Skulle vara spännande. Sist vi träffades hade vi rätt stora problem med att kommunicera. Hoppas hennes engelska är bättre nu än för 13 år sedan. Att skriva till varandra funkar helt ok, men det är ju det här med uttalet.

Videon visar lite av vad som hänt hittills i alla fall. Håll till godo!