Video 14/7-2013 åker till Tirana Albanien.

Video 13/7-2013 Pristina Kosovo.

Video 12/7 -2013. Lämnar Makedonien och åker mot.... ehm, ett annat land.

Trying to switch over to english. Next episode is probably even better if you dont speak swedish.

Video 11/7-2013. Kollar in nått fint som heter Matka utanför Skopje, Makedonien

Video 10/7-2013. Springer i Skopje, Makedonien.

Jag ber om ursäkt för att det inte kommit avsnitt, men internet här bråkar. Laddar upp lite och sen bryts det. Det är även därför videon är lågupplöst.

Ulcinj, Montenegro.

Vi kom fram till Ulcinj utan några vidare konstigheter. Zhai och Dim hade berättat att de tagit in på nått ställe som hette bonita apartments och skickat en bild. Tydligen skulle det ligga bredvid nått ställe som hette senator hotell. På busstationen möttes vi av massor med folk som ville förmedla lägenheter, men våra vänner hade ju redan fixat det åt oss, vi gick vidare och fick veta av nån åt vilket håll vi skulle gå. Bonita apartments, kan väl inte vara så svårt att hitta till? Vi hade sett på Dims FB att det såg nice ut. En grön Lamborghini utanför och allt. 

Vi började gå i rätt riktning. Frågade lite då och då. Och vissa visste inget, varken engelska eller vart det låg, vissa kunde antingen engelska eller vart se låg och var mycket hjälpsamma. Trevligt tyckte vi och traskade på i den riktningen de pekade. Det var ganska varmt, ca 30 grader, och det gick upp och ner hela tiden. Svetten dröp bokstavligen. Ungefär en halvtimme senare, många frågningar senare var det en yngling i en glasskiosk som efter några försök att uttala bonita på ett sätt som montenegrianer förstår svarade "aha! Bonita, left fifti mets". Perfekt tänkte vi, snart får vi träffa våra vänner!

Femtio meter ner längs gatan hittar vi "Bonita piceri", en pizzeria med samma namn som stället vi ska bo på, inte riktigt samma sak, men de kanske vet nått? Vi berättar att vi ska träffa våra vänner där, en fransman och en singaporian. Vi får till svar att de redan har gett sig av, de stannade bara en natt, sen checkade de ut. Vafan tänker vi. De kanske driver en konkurrerande verksamhet med samma namn? De kanske ogillar att de snott deras namn? Dim och Zhai kanske blev ovänner och splittrades i affekt? De kanske mötte två tjejer som de teamade ihop med och bestämde sig för att skita i de två småtjocka svenskarna? De kanske har blivit av med allt på rummet, utslängda och ligger och gråter i panik under nån tunnel? De kanske har blivit kidnappade, slaktade på alla sina organ och dumpade i ett montenegrianskt dike?

Fy fan för att inte göra någon research innan man reser nånstans, vad vet vi, Montenegro kanske är ökänt för organhandel, kött i Balkan är ju grymt billigt, är det kanske turister vi så glatt mumsat i oss, lyckligt ovetandes med en öl i andra handen?

Men tanten och killen på pizzerian verkar ju grymt gulliga, de kan omöjligt ha The Shanghai Kid och Dimitri i kylrummet. Omöjligt. Så bra människokännare är jag att jag med säkerhet kan säga att det nog inte är så. 

Jag vi frågar om vi för låna wifi, och det får vi. Vi försöker ringa dem, inget svar. Vi smsar. Meddelandet kommer fram, men svar uteblir. Vi visar gumman bilden vi Dim lagt upp på FB. Tanten säger att den inte är tagen från bonita apartments, men kanske från nått av husen bredvid. Vi har inget annat val än att gå ditåt och försöka hitta dem. Är vi på väg in i en fälla? Kör de ett practical joke på oss? Har de jävlarna dumpat oss för några tjejer?

Efter en stund närmar vi oss nått som skulle kunna vara vyn vi letar efter. Lite senare går vi förbi den gröna Lamborghinin. Sen ser vi bonita apartments. Vi går dit i hopp om att grabbarna ska komma och möta oss med öppna armar, kall öl och kanske lite chilinötter i bakfickan. Vi ser inga grabbar, däremot en kiosk som helt säkert säljer öl. De som hänger runt kiosken ser två mycket vilsna killar. En man i rosa t-shirt närmar sig oss och frågar vad vi letar efter, han ser ut som en man som säkert skulle kunna sälja turisters organ på svarta marknaden. Både jag och Fredrik stelnar till, till slut får vi ur oss "A French guy and a Chinese man". "Oh yes" svarar mannen, "one minit, I call". Okej tänker jag och ser massvis med varningsflaggor över allt, hoppas de tar Fredrik och jag kan springa ifrån dem, undrar om jag hinner ifrån dem med väskan eller om jag måste dumpa väskan med dator och allt i. En harmlös kvinna i vår ålder (men som ser berydligt äldre ut) kommer efter en stund ner från ett hus för att prata med oss. Hon hävdar att grabbarna bor hos henne, men att de just nu är på stranden med ett par tjejer de träffat. Svin, tänker vi, vad hände med bros before hoes. Nån timme senare är grabbarna tillbaka, återseendet är kärt. "oh my god" säger Fredrik med gråten i halsen, "I'm so happy you are alive!". Det blir lite konstig stämning. 

Skönt, perfekt, om det inte vore för att "tjejerna" har tagit vår plats i lägenheten och nu står vi utan sängplats. "Svin" tänker jag och Fredrik i kör. 

Grabbarna förklarar snabbt sin lojalitet till oss, och vi fixar ett annat boende några meter därifrån. Dessvärre säger grabbarnas hyresvärd att de måste betala för natten eftersom det redan är ganska sent. Vi delar upp oss första natten och sen bor vi alla fyra i samma lägenhet som en stor lycklig familj. 

Lägenheten är fett stor och familjen vi hyr av är riktigt trevlig. Nikolaj Milovic heter mannen som bor med sin mamma, bror och nån till kvinna som vi inte vet om det är en syster eller broderns man. Nått barn finns med i bilden med. 

Vi frågar Nikola, eller piggy som alla känner honom som, om var vi vi kan äta i närheten. Han tipsar om "Belini", 50 meter bort, ett helt ok ställe med riktigt trevlig personal. Vi frågar en kypare om vad som gäller, var går man ut i den här stan? Plan B för att förfesta, studio 55 för att spendera resten av kvällen. Studio 55 låter dansvänligt, och jag och Dim bygger upp förväntningarna. 

Första kvällen är det återföreningsfest. Lyckliga över att återfinna gamla vänner njuter vi av utsikten i några timmar, sänker några tvålitersflaskor öl och en flaska rom: nu jävlar, nu ska vi ut och dansa. Vi går ner för ca 1000 trappsteg och slingriga gångar och kommer ner på huvudstråket vid stranden. Paradgatan om man så vill. Det kryllar av uppklädda människor, och inte helt oväntat så är tjejerna väldigt vackra. Inte helt oväntat, vi är ju ändå i Balkan. På vägen blir det en transferöl på strandpromenaden.

När vi kommer fram till plan B så håller de på att stänga. Inga problem för oss, vi har en del under västen och kan lika gärna dra och dansa med en gång. Vi letar upp Studio 55, 5 euro i inträde kostar det. Känns dyrt för att vara Balkan, och med tanke på att vi betalar 10 euro för att sova så är det nog ett rätt dyrt ställe, men vafan, de e fem euro. Vi behöver inte mer att dricka, vi ska dansa på Studio 55!

Musiken de spelar är riktigt bra. Bra musik att dansa till, innan vi kommit till dansgolvet så börjar vi dansa. Dim njuter av att röra sig i takt med musiken, Zhai gör sin grej, Fredde står mest still och ler och jag fuldansar för en gångsskull inte utan gör mitt bästa för att fä gruppen att se ut som ett gäng som kan dethär med dans.

Stället är påkostat med häftiga lampor och bra ljudsystem men, vi är de enda som dansar. Alla andra står stilla. Nån rör lite försiktigt på huvudet. 

Efter en stund kommer en vakt fram och säger att vi får chilla på dansen och beställa nått om vi ska stå här. Vi tar en drink och frågar bartendern om var dansgolvet är. Han förstår inte. Vi dricker upp vår drink och jag frågar en kille som går runt rensar borden om hjälp. Var är dansgolvet? På den självklara platsen för ett dansgolv, framför DJbåset, finns det massvis med fastbultade bord, det finns en vip avdelning med lite utrymme att dansa men där får vi inte vara. Mellan "dansgolvet" och DJbåset finns en liten upphöjd scen på ca 3x3meter. Der ser ut som om scengolvet har lampor under sig, ungefär som man kan tänka sig att det såg ut på studio 54 när det begav sig. Jag frågar en vakt om det är ok att dansa där. Absolut inte är svaret jag får. Mycket besviken börjar jag prata med diskplockaren igen, han känns som om han är nog långt ner i hierarkin för att kunna svara på varför man inte får dansa. "More drinks" är svaret, men jag lyckas få ur honom att det finns ETT ställe där man får dansa (dansgolv finns dock inte). BudhaBar. Jag snackar med grabbarna och de går med på att byta ställe. På väg ut kör de riktigt bra musik, så vi börjar dansa igen. Sen kör de "harlem shake"-låten. Klart som fan att man kör dansen. 20 sekunder senare slänger två riktigt bitiga vakter ut oss. Dansa ska man tydligen göra hemma. 

BudhaBar är betydligt risigare men ändå helt ok, man blir inte utslängd när man dansar heller, däremot blir man tillfrågad var tionde minut om man verkligen inte ska ha en till drink. Vakterna håller sig i närheten, redo att slänga ut oss om vi ställer till med problem, men vi dansar, har kul och ser till att verkligen inte vara i vägen för någon, lite sådär som man måste vara om man tillhör en ökänd minoritet. Efter en timme har vakterna mjuknat, slutat spänna blickarna i oss och fler och fler har börjat dansa. Till och med Fredrik dansar. När min gamla kropp dansat klart föreslår jag för Zhai att vi ska gå hem. Han nappar. Dim och Fredrik stannar. Vi lyckas hitta hem. Inget speciellt händer. 

Dan efter flyttar grabbarna in hos oss.

Vår värld Nikola, eller Piggy, ett namn han föredrog att kallas, mest för att han var den enda i hela Montenegro som kallades så, erbjöd sig att köra oss till en ok strand en bit bort. Han släppte av oss nån kilometer bort vid en restaurang där vi skulle äta frukost/lunch. Jag åt kalamares. 

Mycket gott och prisvärt. Sen la vi oss i några solstolar och stekte, Fredrik och Dimitri badade lite. Jag och Zhai gick en sväng för att köpa glass. När vi kom tillbaka tre timmar senare (det blev många glassar och en upptäcktsfärd i stan) hade grabbarna satt sig för att ta ännu en öl. Vi tog varsin glass. Zhai blev mycket trött av promenaden, vilken bilden avslöjar. 

På kvällen dra i vi öl. Standard. 

Nästa dag körde Pigi oss till longbeach, en 25 km lång strand, där den slutar på grund av en flod, och efter floden är det mer sandstrand, men på den sidan är det nakenbad som gäller, hade varit trevligt om t hade varit med, jag älskar ju att bada naken. Zhai och Fredde var inte sugna på offentligt nakenbad, kolliderar med den norrländska kulturen. Fransmannen Dim däremot, han älskade tanken av bara bröst och venusberg så långt ögat kunde nå. 

Vi åt underbar soppa, jag tog kalamares och sen låg vi i solen och drack i öl och jäste hela dan. Vi badade en del med och jag och Dim byggde en massa saker i sanden. Sen kom Pigi och hämtade upp oss. Han sa att en kompis till honom hade varit i Singapore och därför ville träffa vår singaporian. Lite konstigt måst jag erkänna att det lät. Det visade sig att hon föredrog fransmän, eftersom det slutade med att hon satt och pratade med Dim.

När vi kom hem duschade vi lite snabbt, drack lite öl och sen gick vi ner på strandpromenaden för att njuta av utsikten och titta på folk. Vi hamnade på en snabbmatsrestaurang som hette sempre. Kyparen visade sig prata mycket bra spanska, något han lärt sig av såpoperor. Det var kul, gulaschen var god, men han ville prata spanska med mig hela tiden, fast att vi inte hade nått att säga varandra. Vi räknade fel när vi skulle summera ihop vad var och en skulle betala och det slutade med att han fick 7 euro i driks på en nota som kostade 23. Vi blev betydligt bättre kompisar efter det och det skulle kramas och pratas varje gång vi gick förbi eller var i närheten av restaurangen, så till den grad att det blev jobbigt och man gärna undvek den gatan. Om vi inte var ute efter billig och god mat, spanska och ett övertrevligt bemötande. Då var det helt rätt ställe att gå till. 

När vi var nästan ätit klart kom tre nyanlända holländskor till restaurangen, vi intygade att maten smakade bra och självklart tog Dim chansen att försöka charma dem. De satte sig i bordet bredvid oss, men vi lyckades inte övertala dem att följa med ut, de skyllde på att de var dödströtta efter en lång resa. Det var Dim och Zhais sista kväll, och Dim konstaterade att "nu kanske de aldrig för chansen att uppleva hur det är att kyssa en fransman". Sen gick vi till budhabar en stund innan vi gick hem.

Nästa dag åkte Dim till nakenstranden med Pigi och tjejen som utgavsig för att gilla Singaporianer men verkade föredra fransmän. 

Vi andra tog det mycket lugnt. Först tog vi en promenad i gamla stan. Mycket vacker utsikt, men i övrigt inget märkvärdigt. Chillade på balkongen, åt vattenmelon och solade. Zhai berättade att om det var nätt man kunde räkna med när man var hemma så var det att hans mamma alltid skar upp frukt. Varje dag kunde man njuta av frukt som hans mamma hade skurit upp. Och det lät ju onekligen riktigt nice. Zhais mamma verkar ha många positiva egenskaper (se videon från Tirana).

När Dim kom tillbaka fick de stressa iväg. De skulle till Belgrad för att resa vem därifrån. Vi tänkte att vi stannar nån dag till. 

På kvällen gick vi till supermarketen och köpte ostar, salamis, torkat kött, vin och givetvis öl. Sen såg vi en film på balkongen och njöt av att bara vara bland vuxna. 

Dan efter fortsatte vi det vinnande konceptet att bara chilla. Vi låg på balkongen i varsin solstol hela dan. Sen gick vi för att köpa mer pålägg. I affären träffade vi de holländska tjejerna. De hade köpt ett par flaskor Rosé och skulle ut och äta middag. Även om vi tyckte att det skulle vara kul att hänga med dem ville vi inte vara för påflugna, utan vi sa hejdå och sa att vi ses säkert på stan. De skulle äta på en restaurang precis där vi bor och sen skulle de ut.

Vi gick upp och satte oss på balkongen och spanade lite extra efter dem, men de gick inte förbi. När vår öl var slut gick vi ner på stan och åt och sen tog vi ett par öl på en uteservering vid strandpromenaden. När vi var påväg att dricka upp sista klubben raglar de förbi, mycket glada i hågen. De hade varit på en annan restaurang, där personalen fokuserat på att sälja alkohol till dem för överpriser. Någon i sällskapet ville fortsätta att festa med oss och någon ville hem och sova, så de bestämde sig för att hålla ihop och gå hem tillsammans. Innan de gick sa de att de pratat om att de borde komma upp till oss och dricka upp dina Roséflaskor. Det lät som en kanon idé tyckte vi och föreslog middag innan. Det gick inte, för de skulle äta middag med den ena tjejens föräldrar som även de var där på semester. Tror det var pappan som var serb. 

Det kunde inte löst sig bättre. Jag var trött och ville hem och sova jag med, men planer för morgondagen är alltid kul. Sitta på balkongen och dricka med nya trevliga människor, kunde inte bli bättre. 

Nästa dag sov vi länge igen. Åt pålägg till frukost, solade på balkongen. Sen gick vi till stranden och åt mat. Kalamares igen för mig. Se ville vi besöka stranden. Eller vi tog oss aldrig riktigt ner till stranden utan la oss en bit ifrån och solade i nån timme tills det blev skugga. Sen gick vi och handlade. Vi skulle ju styra upp hemmafest på balkongen med tre holländska tjejer, och det finns ju inget värre än en hemmafest där alkoholen tar slut. Vi köpte en kvarting lokal rom för en spottstyver, Fredde ville även ha Morgan, så det blev en sjua kapten, massor med pålägg och tilltugg, och såklart några öl. Är man i ett land där två liter öl går på femton spänn ska man inte behöva gå torr på öl på en hemmafest som har potential att bli den fetaste hemmafesten sedan Montenegro bröt sig loss från Serbien. 

Taggade till tänderna satte vi oss på balkongen kring 8-9 tiden för att vänta in tjejerna med lite öl, lite drink och såklart lite pålägg. 

En öl slank ner, en gindrink, några rom och cola, massor med pålägg, mer rom och cola och sen ännu mer. 

Självklart höll vi utkik efter tjejerna så att se inte skulle irra runt och leta när de kom med sina flaskor Rosé. 

Vi väntade, drack, väntade, drack. När klockan blivit ett och vi blivit redigt berusade insåg vi det omöjliga. Kvällen skulle komma att innehålla tre holländskor, två flaskor Rosé och en hemma fest mindre än vi kunde förutse. Promillehalten var däremot högre än prognostiserat och på stappliga ben gick vi förbi en minimarket för lite färdkost. Man går inte 1000 trappsteg utan en öl i handen. 

Kvällen avrundades med ett par timmars dansande på Budhabar, där vi som vanligt mjukade upp lokalbefolkningen med våra hypnotiska dansmoves. Fredrik lyckades få sitt glas sönderskålat, men inte var han ledsen för det, det var ju bara att köpa en ny. Han har ju jobb och stadig inkomst hemma i Sverige den där Fredrik, till skillnad från mig som studerar. 

Nästa dag var vi, inte helt oväntat, ganska svårstartade och hade bestämt oss för att åka vidare på kvällen. Vi åkte med Pigi till stranden och hamnade på en restaurang där personalen var otroligt otrevlig på ett ironiskt sätt. Istället för att ta varsin stolstol stannade vi på uteserveringen och pratade med Pigi, killen som åkt med oss och alla deras kompisar som kom förbi och pratade, skålade och hängde. Istället för att åka hem och packa så tog vi en öl ute i vattnet, solade och myste i nya, men goda vänners lag. 

Trötta efter en lång dag gick vi bara ut och åt, sen bjöd vi upp Pigi med vän för att hänga på vår/deras balkong.

Nästa dag ville Fredrik göra om samma sak, jag kände att jag hade lite saker att göra hemma, så jag stannade hemma och satt i kallingar hela förmiddagen och beställde flygbiljett hem, skrev lite, redigerade lite videoinlägg och gjorde nått ärende på stan. 

Pigi skulle åka till stranden senare och jag skulle åka med honom. När jag satt och redigerade kom hunden och tiggde mat, men jag märkte det knappt eftersom jag satt fokuserad med lurar och redigerade.

 

Familjen vi bodde hos skulle få besök av fler familje medlemmar och tydligen så saknade någon av familjemedlemmarna milisja, hunden. Hon, en tjej i 25-årsåldern, tyckte det var betydligt pinsammare att stöta på en herre i kalsonger än vad jag tyckte det var att stöta på en vacker tjej som glömt all engelska hon någonsin pratat på grund av chocken. Sen somnade jag i solstolen på terrassen och blev bortglömd, eller så ropade de efter mig utan att få något svar. 

Fredrik spenderade hela dan på stranden och kom tillbaka i extas. Han hade fått veta ännu mer om familjens historia av bekanta som frågat om han visste vem han hängde med. Piggys pappa hade varit borgmästare i staden, och var även den som organiserade upp OS i Sarajevo 84, då han var nån sorts minister. En av bröderna arbetade som nån sorts jurist i brottstribunalen i Haag, en annan ledde oppositionen vars politik främst fokuserade på att bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Huset vi bott en vecka i var tydligen en av de få sakerna som familjen hade sedan tiden då pappan varit borgmästare och senare högt uppsatt politiker i forna Jugoslavien, inte för att egendomarna försvunnit i samband med kriget eller liknande utan för att de aldrig velat ha mer än de behövde. Det vackraste med det ela var att familjen inte gärna talade om deras inflytande eller forna framgångar utan att det tog en vecka och att vi träffade människor runt om den som berättade för oss om vilka vi bott en vecka hos. 

Pigi påminde oss ständigt om att "om ni råkar i nån form av problem, stora eller små, tveka inte att säga att ni är mina vänner". Till en början fick vi intrycket av att han måste vara nån sorts yrkeskriminell som satt skräck i staden, men vi insåg att det istället handlade om att familjen var omtyckt av alla eftersom de var en av de få familjerna som inte använt sitt politiska inflytande för egen vinning. 

Inte bara hade han blivit behandlad med stor gästfrihet och fått höra historier av familjens vänner och bekanta. Han hade även fått spendera en stor del av dagen med Pigis brorsdotter, enligt Fredrik en gudinna som tidigare sett mig sitta och svettas i kalsonger. Fredrik ville stanna, troligen för att nu var ju "ännu fler och ännu intressantare människor här". 

Jag kände att tiden började bli knapp, och att man inte kan spendera mer än en vecka på ett ställe om syftet är att se hela Balkan på fyra veckor. 

Vi fick skynda oss till bussen utan att hinna äta någon middag och hann precis. Fredrik satt första timmen av bussresan och övervägde att hoppa av och lifta tillbaka. 

Vlora, Albanien.

Vlora välkomnade oss med fem skinande albanska hotellstjärnor. 

Skönt att ta en semester från semestern tänkte vi, Hotel International Vlora självutnämnt till ett femstjärnigt hotell, enligt hemsidan utrustat med all lyx man kan tänka sig. Fancy. Det som landade som en amors pil rätt i hjärtat på två pojkar uppvuxna i Norrland var informationen och löftet om att bastu var inkluderat och tillgängligt för alla gäster. 

En bärs i bastun, känn på den, krydda det med att en bärs på vilken supermarket som helst kostar ca 4 kronor. Paradiset.

Även om det kanske inte hörde till vanligheten att dricka öl i bastun här så gör det alltid att deala med Albaner, det värsta som kunde hända var att de skulle sälja bastubärsen till hutlösa priser... Säg 16 kronor. 

Vi checkade in, hade i förväg bokat ett trebädds rum på en engelskspråkig site. Ingen av receptionisterna talade mer än tio ord på engelska. Fredde som bokat slängde fram passet och sa namnet på siten vi bokat via. Inga problem, receptionisterna behärskade det internationella språket händer och fötter. Den köttvägrande brittiska noterade en skylt där det stod att det fanns bacon vid frukosten. BACON! Det enda som överträffar det är bastun!

Den ena receptionisten följde med upp till rummet, förklarade längs vägen att för att à oss till vårt rum 418, så skulle vi trycka på knapp fyra i hissen. Inte ett, inte två, inte tre, inte fem, fyra. Bra att veta. 

Väl på rummet fanns där en dubbelsäng och en enkelsäng. Jag sa att vi ville ha tre enkelsängar som vi bokat. "No. Isoke?" Och en svepande gest över rummet blev svaret. Hon var söt. Vi sa "isoke..."

Jag delar inte säng med nån annan än T. Brittiskan vägrade dela säng med Fredrik (eller med nån kille över huvud taget, men eftersom jag paxat bort henne först så...) och Fredrik var inte så sugen på att sova med mig, då jag är känd för att vilja gosa i sömnen. Fredrik var lättast att övertala och han fick ge sig för min och brittiskans union mot "Cross-gender-sleeping".

Poolen skulle få sig en omgång, kanske lite solbad på de. 

Poolområdet var tomt. Bara vi! Awsome. Här kunde vi stanna ett tag, skulle ju till och med finnas gym! Efter en stund upptäckte vi att gymmet låg i anslutning till poolområdet. Närmare bestämt längs kanten. 

Det fanns en rostig kabelmaskin utan vikter, ett löpband, en rooddmaskin, en motionscykel och två stora ställ för fria vikter och hantlar. I stället fanns fyra hantlar. En 18 kilos, en tre kilos, en två kilos, och två halva hantlar som det var svårt att avgöra hur mycket det hade vägt och vad de vägde. 

Det vi konstaterade att det nog inte blir nått gymmande, men det var ju inte gymmet som var den avgörande faktorn i val av hotell, det var ju bastun. 

Pool, även om den var inomhus, och att ligga och steka i solen utanför är ju inte fy skam. Efter badet skulle vi leta upp några solstolar som stod utomhus. Det visade sig att det hade funnits en gång i tiden, men nu var det en uppläggningsplats för byggmaterial där, och detta var skälet till att det stod så många solstolar inomhus vid poolen. Aja. Vi får ta stranden imorgon. Nu klämmer vi in en bastu innan middagen tänkte vi, kommer bli awsome!

Vi letade runt lite men hittade ingen. Jag frågade personalen, som svar skrev hon ut en prislista, tillika bokningsbekräftelse på massage. 80 euro för en timme, 45 för en halv. Jag valde att inte acceptera. 

Istället gick vi för att duscha, sen äta och dricka öl.

Fredrik fick privilegiet att hoppa in i duschen först. Tog lång tid för honom, så jag tog för givet att han tog hand om killgrejer som han åsidosatt under de dagarna vi bott trångt och utan något egentligt privatliv. Efter en stund hör jag ett stön. "Ahhh! Det finns ju inget jävla vatten på det här stället."

Handfatet av den finaste marmorn saknade en liten detalj som man är van att ta för given. Att det kommer vatten när man öppnar kranen. Fredde gick tog hissen ner till receptionen utan att trycka på femman, trean eller någon annan av knapparna där receptionen inte låg. Tror jag i alla fall. 

Lite senare hade vi rinnande vatten. Underbart. Fem albanska hotellstjärnor levererar!

Vattnet rann i handfatet, det fanns vatten i duschen och vattnet i toaletten slutade inte rinna oavsett hur mycket vi försökte fixa till det. Det är sånt man får ta. Att somna till porlande vatten är ganska harmoniskt ändå. 

Vi hamnade på ett Ölhak vid vattnet. Ungefär som en husvagn som claimat en del av parken till sin uteservering. Det fanns ett tiotal likadana. Det som skiljde det vi hamnat på från de andra var att de hade ölraketer! Tre och en halv liter öl med tappkran för ca 45 kronor. Taget! Till det kunde man köpa qüfte för 2 kr styck. Inget att snacka om. Vi stannade kvar och såg solnedgången, beställde in fler öltorn och Fredrik dreglade efter tjejer som passerade på strandpromenaden. "Jag älskar de här brillorna, ingen ser var jag kollar!"... Men man kan ganska lätt gissa om man ser hur du inte bara vrider huvudet utan hela kroppen när de går förbi tänkte jag, sa inget. Vem bryr sig. 

Dagen skulle det ätas hotellfrukost som vi sett fram emot så, fem albanska stjärnor, undrar vem de hade i köket? Jamie Oliver? Det skulle i alla fall finnas BACON!

Frukosten visade sig vara en besvikelse. Juicen var sötat gult vatten, bacon var tydligen samma sak som prinskorvar, varken Jamie Oliver eller Erik Lallerstedt syntes till, brödrosten och varmhållninhsgrejerna till ägg och dyl var kalla. En grundlig undersökning senare visade att sladdarna var fastsatts under bordet, men tyvärr inte inkopplade. Otroligt komiskt tyckte jag då jag stod och höll i de ej inkopplade stickpropparna. Skrattet smittade av sig på personalen. Jag la fram stickpropparna på bordet så att de inte skulle behöva krypa på golvet som jag gjort vid undersökningen. 

Inget hände. När vi ätit klart låg uttagen fortfarande kvar på borden. 

Vi gick ner på rummet för att gå till stranden. Inget vatten igen. 

Det var själva fan. Männen i sällskapet bröstade upp sig, tog hissen ner till receptionen för att få rätsida på det här. När vi gick ut ut hissen möts bi nästan direkt av en äldre korpulent herre som på engelska säger till oss att pumpen är trasig. Någon på international hotel som pratar engelska! Vi sänkte garden direkt.

Det visade sig var ägaren som passade på att fråga om det var nått annat vi behövde. Vi passade på att fråga om bastun, han förklarade att det en gång funnits en bastu, men de höll på bygga om, så nu fanns det ingen. På frågan om varför det fortfarande stod på hemsidan att det fanns en bastu svarade han att han inte förstod sig på såntdär med IT. Vi undrade vad poängen var med att inte koppla in brödrost etc. Han trodde oss inte. Vi visade bilder, han trodde oss inte. Efter lite förklarande och diskuterande om att korv smakar skit om man värmer upp den, låter den svalna, värmer upp den nästa dag igen osv gick han med på att ta itu med problemet. Att se till att brödrosten var inkopplad nästa dag vill säga, inte att att lösa det så vi kunde ta oss in i kassa skåpet som skulle finnas på rummet men var låst, eller ordna det med bastun, eller den konstant spolande toalettstolen, eller mögeldoften på toaletten.

Nästa dag var grejerna inkopplade, personalen hade även bytts ut. 

Vi spenderade totalt fem dagar i Vlora. Det var trevligt. Två av dem med brittiskan, sen åkte hon vidare och vi passade på att byta hotell till ett fyrstjärnigt, det var skönt. Killar måste få vara för sig själva med. Förmiddagen efter att hon dragit firades med att fisa ikapp på rummet och andra grabbiga grejer. Fredrik älskade det men saknade henne. Hon var rolig att driva med och hon bjöd på sig själv. På det stora hela en trevlig tjej, men det blir som inte riktigt samma sak när en tredje person bjudit in sig själv och man mer eller mindre är tvungen att ta hänsyn till en objuden gäst som inte ser det vackra i all lokalbefolkningen skrattar nämna frågar efter vegetarisk mat. "Jaja, det här funkar väll, vad har jag för val?" Är inte det man vill höra när man glad i hågen ska till och beställa bläckfisk och lite qüfte till det.

-Smakade Margaritan bra?

-Den smakade som de alltid gör här.

Vi började kalla henne för "spitt roast". Hon förstod vad det var och spelade med. Ändå kul tjej. 

När hon åkt började vi hänga på en och samma strand. Där sommarjobbade fyra killar som var 16-17 år. En av killarnas morbror ägde stället. De var riktigt trevliga, jobbade för ca fem euro om dan. De berättade att om man hade en bil utan papper i Albanien så kostar det 100 till 300 euro att få in den i systemet, redo med skyltar, försäkring och allt, redo att lagligt exporteras igen. I både Kosovo och Albanien kryllar det av lyxbilar som kör runt på gator med stora hål i sig. Priset beror på vilken bil man har och troligen vilken tjänsteman man har äran att göra affärer med. 

Vi blev Tjenis med killarna, de gav oss solstolar med "bra utsikt", informerade om var olika strandbesökare kom ifrån och ibland satt vi och snackade med dem längre stunder för att gömma oss lite från solen. Sista dan åt vi på stranden hos dem, det fanns ingen meny, och varken vi eller dem var speciellt bra på att prata om mat på engelska, så vi fick gå in i köket och se vad som fanns och peka och vifta lite, husmor visade hur många hundra lekë det kostade på fingrarna och affären avslutades så småningom. Jag åt bläckfisk igen. Mumsfilibaba! Lite räkor hade smugit sig in, men det gjorde inget, de var goda det med. När vi skulle betala hade en till öl smugit sig in på notan. Både jag och Fredrik kunde svära på att vi betalt ölen vi druckit tidigare. Andy, som plötsligen pratade sämre engelska sa nej. Vi sket i och betalade 6 kronor var för en öl vi inte druckit. 

Det blev konstig stämning. 

Zhai har pratat om hur mycket han saknas kinamat och när vi gick förbi en kinaresraurang blev vi påminda om hur gott det är med kinamat och hur leds vi är på qüfte. Det fanns till och med en hund och ett ludet djur bundet utanför restaurangen. Perfekt tänkte vi, purfärskt kött!

Det visade sig vara ett kaffe som kommit över några billiga lampor. Ägarens  svar på frågan om det de serverade kinamat var en skrattsalva följt av ett "na Vlora?" Följt av ännu en skrattsalva. Han kunde inte förstå hur vi kunde tro att det skulle finnas kinamat i Vlora. Jag pekade besviket på lamporna. Han började skratta igen. Vi tackade för oss och gick. 

Sista kvällen ville Fredrik lyxa till det, jag gick med på att gå ut och ta ett par drinkar. Vi hamnade på ett rätt lyxigt ställe där en drink gick på 600 lekë. Först körde vi en mojito. Den innehöll gin. När vi påpekade detta för kyparen sa han att han omöjligt kunde svara på om vi visste vad vi pratade om eftersom han aldrig druckit en droppe sprit och inte tänkte börja nu. Han gick iväg för att prata med bartendern. Medan isen smälte så väntade vi, men det kom ingen kypare. En kvart senare gav vi upp, drinken smakade ändå ok, trotts att man kunde tugga strösockret och det definitivt inte var en mojito så smakade den ändå bra. Kyparen gick förbi oss ett par gånger men tittade bort varje gång. 

Eftersom vi antog att kompetensen på nästa ställe skulle ligga på samma nivå så stannade vi för en till drink. Cuba libre måste de ju ändå kunna blanda tänkte vi. För säkerhets skull bad vi om två "rum and coke". Istället för att chansa kom han tillbaka lite senare och frågade om vi ville baccardi eller Jim Beam. Svaret blev att eftersom vi beställde en rom och cola, och Jim Beam är whisky, så blev baccardi och cola bra. Tredje drinken blev lyckades de bättre med. Gin and tonic. 

Dan efter påbörjade vi vår resa norrut. Vi skulle möta upp Zhai aka The Shanghai Kid och Dimitri i en liten kuststad i Montenegro för mer sol och bad och kanske nån öl. 

Vi började med att haffa en Furgona, en minibuss med plats för 9-10 personer. 600 lekë skulle det kosta till Dürres. Tirana och Dürres verkade vara de enda albanska städer i norr de kände till. Medan vi satt och väntade på att de skulle få fylla bussen så vi kan åka diskuterat vi hur osäker bussen måste vara med sina hemmasnickrade sätes fästen i golvet. Två av sittplatserna utgörs av pallar som helt sonika bara står på golvet i bussen.  En tjej i 20-25 års åldern är nästa person att raggas och hon gör oss sällskap i bussen i väntan på avfärd. Hon pratar inte ett ord engelska, men man ser att hon tycker att det är mycket varmt och hon svettas genom sina mycket tunna kläder. Gentleman som Fredrik är så erbjuder han henne att låna hans lilla fläkt. Han förklarar hur den funkar och hon ler mycket varmt och stort mot honom med sina gröna rådjursögon. Luften från fläkten smeker hennes hud, hon låter luften från Fredriks smeka hennes ansikte efter en stund svalkar hon sina stora bröst med Fredriks fläkt. Lite senare ger hon tillbaka fläkten och försöker starta en konversation. Det går sådär. Allt Fredrik kan säga på albanska är Shitet vilket betyder till salu. Konversationen dör snabbt ut. Hon tittar på honom med jämna mellan rum och försöker få igång en intensiv flirt med sina leende och fylliga läppar. Efter nån timme börjar Fredrik bli obekväm i situationen. Han vill inte bli kär och fast i Albanien. Inte i landet som verkar vara översvämmat av korruption och övergivna husbyggen som troligen bara är fasader för pengatvätt. Dessutom börjar han känna sig bajsnödig. 

Med flertalet idiotiska omkörningar och ungefär halva resan bakom oss måste föraren väja för en åsna som går på sidan av vägen. Han gör det galant utan att behöva bromsa in ens lite. 

En medelålders man som ser ut att ha mycket att leva för börjar kritisera förarens typiska albanska körstil. Jag snappar upp nått som på nått av alla de språk behärskar hjälpligt låter lite som "ansvar", "10", "personer", "liv", "dö", "du kör som en jävla kratta".

Föraren svarar med att vända sig om och säger nått i stil med "är det du eller jag som kör?", "säger jag åt dig hur jag du ska sköta ditt jobb?", samtidigt som minibussen vinglar fram och tillbaka över vägen som följd av att föraren navigerat med blicken fäst på passagerarn i bakre delen av minibussen.

Stämningen är inte vad den en gång var, och några hundra meter senare kliver herrn av. Mitt ute i ingenstans. Övriga resenärer är tysta. Jag tänker en sekund att man kanske skulle göra sällskap med herrn, men kommer sedan på att chanserna att överleva på en albansk motorväg mellan två städer inte nödvändigtvis är större än om vi sitter kvar på bussen. Fredrik konstaterar att vi åkt med betydligt sämre förare i Thailand. 

Vi kommer fram till Dürres som utlovat. Vi släpps av i något som skulle kunna vara i utkanten av staden, alternativt i stadskärnan av en mycket liten stad. Vi har ingen aning om hur stort Dürres är, bara att det eventuellt går bussar till vår slutdestinstion, Ulcinj eller nått. Vi känner igen det när vi ser det. 

Taxichaffissar överallt. Ingen av den pratar engelska men de vill ha oss son kunder. Vårt förtroende för småskaliga albanska transportentrepenörer är mycket begränsat. Vi bestämmer oss att fråga runt lite. Shodra eller nått är en stad som ska ligga på vägen, därifrån vet vi att det får en buss kl 16. Klockan är ett. Kunskapen om restid eller sträcka till "shodra" är lika precis som vårt uttal. Fredrik får syn på nån som ser ut som en plugghäst och tycker att en sån borde kunna lite engelska. 

Mycket riktigt. Hon talar, för att vara albanska, god engelska. Tyvärr förstår hon inte vad vi menar när vi försöker uttala ortsnamnen vi bara nästan vet hur de stavas, än mindre hur albansk fonetik är uppbyggd. Tillslut förstår en undrar en tant som jobbar i en kiosk om vi inte menar typ "skodra". Jackpot utbrister jag. Äntligen ett break efter att ha varit rör vilse i utkanten av Dürres. 

Men man ska inte ropa hej. Varken flickan, hennes mormor, kiosktanten eller några förbipasserande är speciellt erfarna inrikesresenärer och trots triumfen att de numer förstått vad vi vill kan de ändå inte hjälpa oss. 

Fredrik lägger in veto på att vi ska ta en taxi, vad kan det kosta liksom, vi är i Albanien argumenterar han. "Var?" Kontrar jag. Vi börjar gå i samma riktning som busschauffören pekade, i samma riktning som plugghästen tycker vi ska gå. Sagt och gjort. 

Efter hundra meter börjar hettan kännas olidlig och vi stöter på en polisman som dessutom säger sig prata lite engelska. 

Med vår nyvunna kunskap om hur "skodra" uttalas, lyckas vi förmedla att vi vill resa dit med antingen en "Furgona" eller en buss för att sedan ta oss vidare till Ulcinj, Montenegro. 

"Problem..." Svarar han och ser bekymrad ut. Han säger att vi måste åka lokalbus till tågstationen, buss till shodra och till sist en annan buss till Ulcinj. No problem säger vi. "Oke" svarar han och ser glad ut och vinkar åt oss att följa med honom när han börjar gå mot trafiken och tillbaka mot där vi kom ifrån. 

Auktoritärt stannar han en buss utanför busshållplatsen, busschauffören och biljettkillen ser lite nervösa ut. Han pratar albanska med dem. Nått med buss, Ulcinj, tågstationen, "skodra" osv. Vi skakar hand och säger tack. Han ser mycket nöjd ut.

15 minuters lokalbussresa genom en hyfsat stor stad senare stannar bussen på andra ändan om stan och biljettkillen gestikulerar och förklarar hur vi tar oss över gatan till stationen. 

Där frågar vi efter Ulcinj. Ingen vet nått. Skodra. Ingen vet nått. Eller de vet troligen, de har bara svårt att förstå vårt uttal. Vi letar upp en resebyrå, tjejen vet inte verkar det som, hon pratar ingen engelska heller, så hon lämnar sin post och går med oss till en annan lokal några lokaler bort. Hon talar inte heller engelska och hon vet inte heller på rak arm. Tillslut verkar det som att se kommer fram till att vi måste ta oss till Skroda först. De pekar in i havet av bussar. 

"Shroda?", möts av oförstående ansikten. 

"Skodra?", en man pekar på en stor vit buss vars busschaufför visar sig prata lite engelska. Perfekt!

Bussen går om 10 minuter, kostar 400 lekë och kommer komma fram 45 minuter innan bussen avgår mot Ulcinj. Härligt!

Fredde hinner går på toaletten och kommer tillbaka med nyheten om att de är sjukt fräscha. Sen har jag tre minuter på mig och tänker att det är lika bra att jag passar på. Vem vet vad som kommer hända. Han beskriver mycket knapphändigt och säger "gå bara ditåt, du kan inte missa det".

Jag missade det och kommer till ett klassiskt hål i marken, kissar, hinner konstatera att det är i alla fall nice att jag kommer kunna tvätta händerna. 

Den mycket smutsiga toaletten visar sig sakna både varmt och kallt vatten. 

I shodra släpps vi av bara några meter från där vi ska ta bussen som redan står där. Den ska gå om 40 min, efter att ha frågar vad det kommer kosta går vi tvärs över gatan för att spendera våra sista pengar på lite mat. 

Medan vi beställer in en öl och skålar konstaterar jag att resan trots allt gått väldigt smärtfritt, tiderna har klaffat perfekt. Polisen som hjälpte oss, vi han precis på toa, och nu kommer vi precis hinna äta innan vi ska åka. 

Jinxa för fan inte det här nu säger Fredrik nervöst och knackar i träbordet. 

Med tio minuter kvar tills bussen ska gå har vi fortfarande inte fått någon mat. Fredrik går för att se vad som händer. Det ska vara ta ett par minuter till. Fem i kommer maten, vi ber om notan och pressar i oss så mkt vi kan på 3-4 minuter, notan kommer en minut innan avgång och sen springer vi mot bussen. 

Fredrik muttrar nått. Jag tänker "jeje, living in the edge..."

Montenegro till vänster, Albanien till höger.

En stund senare hamnar vi i gränskontrollen. Tar ca en halvtimme, sen blir jag och Fredrik utkallade ut bussen an en jättelik man som ser mycket missnöjd ut. Han pekar på våra väskor och säger "Open, Open!"

Innan Fredrik kommit av bussen har jag hunnit öppna väskan, han pekar på väskan och vispar runt varvid jag rör om lite i väskan, förvånad över hur lite saker som finns i den, för ett par dagar sen fick jag pressa för att få ihop den. 

Jag rör om i min halvtomma väska, Fredrik får lasta ut en massa saker, och röra om betydligt mer. Gränspolisen vänder på klacken och går in i sin hytt igen utan att säga ett ord. 

Minuter senare är vi Montenegro. 

Vägarna är inte lika gropiga som i Albanien. Eller så är det bara känslan man får då bussen slingrar sig fram längs serpentinvägar i 20-40 km/h. I en liten tunnel på kanske 50 meter får bussen möte av en karavan bilar. De första 2-3 stycken går smärtfritt, men den tredje vågar inte köra nog nära bergsväggen och verkar tycka att bussen ska köra ut från vägbelägget för att ta sig förbi. Det skulle troligen inte gå. Två bilar bakom uppfattar situationen och backar efter nån minuts dödläge ut ut tunneln för att släppa förbi bussen, men bilen med den osäkra föraren ger sig inte och viftar åt bussen att backa. Busschauffören lägger tålmodigt i friläge och lurar sig över ratten. Övriga bilar börjar tuta och blinka med helljusen. Vår busschaufför är lugn som en filbunke. Tillslut ger sig den osäkra föraren, varken dragläge i backe eller backa verkar vara några favoriter. En stund senare är vi på väg igen. 

Vad vi sett än så länge så är Montenegro vackert och inte alls lika kantat av husskelett som ingen verkar vara intresserad av att färdigställa. 

Video 9/7-2013, Hej då Grekland.

Video 7/7 & 8/7 -2013. Efter träning ska man dricka. Och oj vad vi dricker.

Video 7/7-2013. Jag och Fredrik är ute och springer.

Video 6/7-2013. Fördriver en dag i väntan på Fredde.

Video 5/7-2013. Säger hej till pappa och börjar min ensamsegling.

Video 4/7-2013. Mer vandring med pappa. Tinos, Grekland.

Tirana-Vlora, Albanien.

Vi har ju velat fram och tillbaka ifall vi ska åka till Albanien eller inte. Vissa säger att det är fint och billigt, andra säger att det är fullt av tjuvar och banditer. Och vi har pratat med både Albaner och turister. Turisterna är de som är lite mer positiva till landet.

Makedonien.

Äntligen utanför det gamla vanliga Europa. Äntligen nått nytt. Tyvärr fick vi inga stämplar i passen när vi åkte in i Makedonien, förhoppningsvis får vi det när vi åker ut. Vi inta speciella incidenter heller. Tulltjänstemannen tittade lite buttert på Fredrik och undrade en extra gång om han verkligen inte hade nått att deklarera. Standard. De gick inte ens igenom våra väskor. 

Kändes nästan lite väl mycket som att resa inom EU eller att vara hemma. 

Kosovo.

På väg in i Pristina, Kosovo, körde bussen förbi en restaurang med namnet da Nazi. Intressant.

Busstationen vi kommer till ger inte det bästa intrycket. Liten och sliten. 

När vi varit på stationen i tre minuter så går Dimitri och Zhai in genom dörrarna, en fransman och en singaporeian som bodde på samma hostel som oss i Skopje. Underbar överraskning, alltid kul att se ett bekant ansikte. Det visar sig att de bor på samma hostel som vi bokat, och är påsåg dit. Perfekt. 

Videospecial! Samtliga videos från de första två veckorna

Jag ligger lite efter, jag vet, men jag lägger upp alla videos i kronologisk ordning från de första veckorna. Har haft möjligheten att ladda upp dem igen i HD-kvalla, så nu är de lite bättre än tidigare!

(Sista videon är ej tidigare publicerad på bloggen)

Video: Pappa leker bonde.

Jag ligger lite efter med videosarna, mer är på väg. Strax lämnar vi Kreta. Imorn blir det troligen ett nytt land.

Hejdå Grekland.

Nu sitter vi på en Ryanair kärra mellan Chania och Thessaloniki. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer åka med Ryanair, men när vi vaknade upp igår, extremt bakis ifrån en ganska floppad helnatt på stan, var vi så leds, att vi utan att tänka efter bokade vi första bästa avgång. 

Kreta har varit ok. Kunde varit bättre, men det upptäckte vi först igår kväll efter att vi bokat flyget därifrån. Vi åkte till Platanias och möte upp en kurskamrat från Luleå som var på familjesemester. 

När vi kom tillbaka från ett par öl i det outforskade paradiset vi aldrig fick uppleva fullt ut snackade vi lite med nattportiern. Frågade hur länge flygbussen tog och lite småprat senare visste han allt om våra resplaner och varnade oss för att nämna ens Makedonien när vi var i norra Grekland. De verkligen hatar Makedonien sa han, har ni otur så blir ni sjuka, nämn det vid sitt riktiga namn Skopje. Sen fick vi en massa förmaningar om hur ruttet Makedonien och dess folk var och att vi borde stanna i Thessaloniki, delvis för att där finns det snygga tjejer. Vi avvisade hans halvtimmes långa historielektion som, i alla fall delvis, måste varit propaganda. 

Vi kom fram till flygplatsen utan några konstigheter. Passerade säkerhetskintrollen utan konstigheter. Checkade in, utan konstigheter. Ca hälften av alla resenärer fick sina väskor vägda. Alla resenärer fick storleken på sina väskor kontrollerade. Familjen framför oss hade två handbagage, det första var packat i en röd kabinväska med tillåtna mått, men den var så pass full så den inte fick plats. De stuvade snabbt om och flytta över lite till andra väskan. Sen stod han och slog, pressade, tryckte och tillslut satte han sig på väskan så den gled ner i kontrolllådan. Ryanair tjejen sa nickade och sa "ne" grekiska för "ja". Han lyfter cabinväskan i handtaget, hela ställningen följer med upp, då ställer han foten på ställningen och rycker till. Knak säger det i väskans handtag och handtaget flyger upp samtidigt som både stället och väskan står kvar. Mannen blir förbannad, han knyter näven runt handtaget som numera inte sitter fast i något. I ögonen och hela kroppsspråket ser man att han vrålar av ilska inombords. Men han säger inte ett knyst. Krogarna blir vita av att han kramar handtaget som alldeles nyss var en del av familjens väska. Han biter sig i tungan och tittar ner i marken. Mannen framför honom i kön hjälper till att få ut väskan ur kontrollställningen. Mannen säger inget, han, precis som alla andra klickar i fler ön fem checkboxar om givit en mängd medgivanden i och med köpet, utan att veta vad. Det är ingen idé att diskutera, inte om han vill med planet, i synnerhet inte om han vill med planet utan att betala mer än vad det skulle kostar med ett vanligt flygbolag.

Kvinnan ansvarig för mätningen ler sitt påklistrade leende, kvinnan ansvarig för stickproverna gällande handbagagens vikt tittar bort. Han tar den andra väskan. Den är grön, harmonins färg. Pressar, slår och trycker ner den halvvägs i stället, sneglar upp på kvinnan med leendet, hon nickar förbi dem utan att de får direkt ögonkontakt. 

Jag och Fredrik glider förbi som två oljade sillar. Vi placerar oss på ett sånt sätt så vi hamnar närmast dörrarna i transferbussen. Fredrik är först inne planet. Jag är trea. Vi väljer rad 16 vid nödutgångarna som planerat. Gott om benutrymme. Bredvid mig hamnar en kvinna somnar extremt flygrädd. Det är ganska mkt turbulens. 

Det flesta i planet verkar vara thesaloniker som varit på Kreta för semester. De flesta med väldigt mkt packning i sina handbagage. Mannen som sitter framför mig är mycket kraftigt byggd, men trots detta väldigt slug och smidig. Trotts värmen så är han klädd i dubbla pikétröjor. Under sina cargoshorts ser han ut att ha badshortsen och runt halsen har han ett badlakan instoppat under piketröjorna. En stor scarf av frote som det står Kreta på. 

Målet är huvudstaden i skopje, att ta sig till Centralstationen måste vara en bra start tänker vi och enligt kvinnan som säljer biljetten till flygbussen så är vi på helt rätt väg. Bussen stannar där!

Bussen är väldigt full. Vi står som packade sardiner. Vid varje stopp går någon, förhoppningsvis med väska, av, några fler går på. Jag frågar en man, han pratar ganska bra engelska, hans kunskaper om lokaltrafiken är sämre, hans kunskap om resor till skopje ligger på ungefär samma nivå som de om lokaltrafiken. Han säger att rimligen så borde denhär bussen köra förbi Centralstationen, att det troligen inte går att ta en buss till skopje med något grekiskt bussbolag, men att set troligen finns något skojpiskt bussbolag som kör. 

Good enough for me, tänker jag, Fredrik, som lyckats sätta sig på ett säte lite längre bort undrar vad han sa, jag tar det lite snabbt. "Inga problem, det löser sig ska du se." Ovillig att skrikandes berätta allt han sagt, rädd för att försäga mig och  säga M-ordet som enligt nattportiern kan få en skjuten. Ovillig att lämna min sittplats på ett smutsigt trappsteg. 

Senare får jag plats på nån sorts räcke mot bagageutrymmet. Längst bak i den ca 20 meter långa dragspelsbussen. En kvinna som hamnat vid paret framför ropar något på grekiska och tittar på mig. Det ligger en sportbag vid mina fötter. "Denhär" svarar jag på svenska och pekar mot bagen, jag har blivit så van att höra grekiska på de här tio dagarna att jag låssas som att jag förstår allt. Oftast går det rätt bra. 

Hon svart nått som kan betyda "dumjävel, skynda dig, jag ska av här", jag skickar väskan framåt, ännu en lyckad interaktion med en local tänker jag. 

Lite senare kliver en kvinna på i samma dörrpar som kvinnan gick av med väskan, min vän. Hon har tre tomater i en påse. En av dem ramlar ut och rullar bak i bussen ända bak till där jag sitter. Hon skyndar sig bak, plockar upp den, sätter den i påsen igen. Inga konstigheter. 

Fler och fler går av, en ung tjej hjälper oss att hitta tåg och busstationen. 

Lucka nummer 2. "International tickets", jackpot! Klart de har biljetter till sitt närmaste granland nån timmes resa bort tänker vi.

Yes please?

We would like two tickets to Skopje please, säger Fredrik med brittisk brytning på grund av många års av arbete i landet. 

No, no train anymore. No train since krisis. 

Ok, flikar jag in, were can we go?

Were do you want to go?

Skopje svarar jag, något road av den komiska situationen. 

No train to Skopje since krisis. 

Ok, were can we go?

Not to Skopje.

Jag börjar ana att nattportiern inte skämtade. De gillar verkligen inte Makedonien i Thessaloniki. De snygga tjejerna har jag dock inte sett till än. 

Are there any destinations that are outside of Greece?

Yes, Sofia, 8 o'clock. 

Thank you, säger jag, mina geografi kunskaper går bet, jag har inte den blekaste vilket land det är, vet sedan "ticket to ride - europe" att det ligger häromkring, men den slutsatsen hade jag kunnat dra ned informationen att det är det enda gränsöverskridande tåget man kan ta härifrån. 

Fredrik berättar att det ligger i Bulgarien. 

Vi vill till Makedonien. 

Vi kom på det igår. 

Vi vänder ser oss omkring, "Turistinformation"

Yeeees!?

We want to go to Skopje, could you tell us how to get there? Säger Fredrik på en engelska som får min accent att låta komisk. Jag tyckte jag var bra på språk, jaja, jag förstår i alla fall och hör olika accenter.

No, no train, don't know.

Ok, do you know if we can catch a bus? 

I already told you, I don't know. Maby across the street in a travel agency.

De gillar verkligen inte Makedonien i Thessaloniki. 

På andra sidan gatan finns många resebyråer som säljer resor till andra orter i Grekland både med färja, flyg, tåg och buss. 

Ingen har nånting till utlandet. Allt har slutat gå sedan krisen. Nästan varannan trottoarkiosk har bommat igen, och bara några hundra meter från tågstationen ser kvarter som är nästan öde, ej färdigbyggda hus och precis utanför tågstationen är det en byggarbetsplats som där ingen ser ut att ha arbetat på många år. 

En tjej som är betydligt yngre än mig går tillslut med på att förklar vägen till en resebyrå som säljer bussbiljetter till Albanien. Ett kvarter bort på en bakgata ligger det. Mannen ser ut som tagen från ett yoghurt paket minus de käcka-landsortskläderna. Han är även för svettig för att användas i marknadsföringen av livsmedel. 

Vi pratar lite. Han förstår inte oss. Vi förstår inte honom. Hans kompis, en smal mycket yngre man, kanske i 55-årsåldern, ser mycket intresserad ut. Tillslut snappar nån av dem upp att vi försöker uttala albanska städer. 

Ser mycket allvarlig ut, säger en mening som innehåller Tirana. 

Sedan böjer han sig ner bakom disken och skriver nått på en post-it lapp. Det är varm, kvavt, det luktar svett och spänningen i olidlig. Om den inte varit för fläkten som står i ett hörn och skramlar hade man hört en knappnål falla på det slitna och ganska skitiga stengolvet. 

På lappen står ett klockslag, ett till klockslag och "30".

Han pekar på översta raden och säger högt och långsamt, Thessaloniki. Sen på nästa rad. Tirana. Sen på sista raden, med allvar i blicken säger han "euro".

Vi tackar och bockar. Ber om att få titta lite på en Europakarta. Nästan helt säkra på att han inte förstår vad vi säger kommer vi fram til att vi vill först som främst lämna Grekland. Ca 10 dagar får vara nog för mig. 

Vår andra, men dock mycket höga prioritering är att ta oss till Makedonien. Varför vet vi inte, förutom att vi sett ett nice hostel på hostelworld.com. Kanske är det för att Grekland verkligen inte verkar vilja att vi ska få åka dit. 

Vi går en sväng, något uppgivna, sen går vi tillbaka till tågstationen. Bingo! Ett öppet wifi, jag hinner få en Ping om att någon likat nått på instagram innan det klipps och safari reroutar mig till en inlogningssida. Nätet tillhör ett hamburgerhak och man måste troligen handla för att få wifi. Fredde är hungrig och vi går på den lätta. 

Allt är på grekiska, det är tydligt att vi har lämnat turismens trygga vagga där någon alltid pratar lite engelska. 

Fredrik får beställa först. Han pekar på en skylt som hänger i restaurangens tak. Expediten nickar. 6.30 euro blir det. 

Medveten om att min flickvän är i 1000 gånger bättre form än jag tar jag inte samma, jag pekar på nått som kostar 5.50.

Jag ber om wifi. När jag visar inlogningssida som är helt på grekiska får jag så småningom en liten lapp med inloggninguppgifter. Ögonblicken senare har jag sicksackat mig fram mellan menyer på grekiska till fri tillgång till internet.

Tydligen ingick ingen dryck i hans meny, han går tillbaka och köper en stor öl på tapp för 3 euro. Jag fick en burgare med lökringar, bacon och barbeque sås på, pommes och en liten cola. Kunde inte ha valt bättre även om jag pratat grekiska. 

Fredrik, med något större aptit och betydligt större inkomst är minst lika glad över att för endast 90 spänn ha fått en fet burgare med en stor stark till. 

Vi frågar Google och får svaret att tre femhundra meter bort finns en resebyrå som säljer resor till Skopje. Avgång om tre timmar. Perfekt, vi äter klart, köper billjet och sen firar vi med en glass. Jag tar en solero med smak av mojito. 

Sen går vi tillbaka till tågstationen för att fira framgången med en öl och låna toaletten och vänta på att bussen ska gå.

Publicerat från Makedonien.  

Video: Jag och pappa ser över min trasiga väska på Andros, Grekland

För att förstå hela sammanhanget kan det vara bra att se denna video från 2011:

Gyros.

Nu är jag i Chania. Om några timmar kommer Fredrik. 

Jag har fixar hotellrum, duschat och vilat lite. Inte ätit på 31-32 timmar med undantag för fem öl och några digestivekex. Testar en ny diet, ungefär som periodisk fasta men man dricker öl under skälva fastan. Inte så man blir full, bara belåten. 

Kände mig utsvulten. Gick förbi ett gyros ställe. En gyros kostade 2,20. Måste vara jättesmå tänkte jag. Tog två. Toppade med en läst med gratis påfyllning. Fanns med citronsmak. Drack en mugg medan jag väntade på maten. De var större än jag trodde. Åt upp en. En till mugg citronläsk. Proppmätt. Hade varit nöjd nu. Hade bara smakat kyckling. Den var god.  Tröck i mig den andra med. Inte lika god. En riktig luffare slänger inte mat. Inte varit såhär mätt sen Sverige. Inte ätit såhär billigt sen Sverige. Eller i och för sig. Har ju ätit gratis i princip hela resan. Tack ännu en gång pappa och Ts familj.

Chania välkomnar mig!

Jag sitter på en parkbänk och dricker en öl till frukost. Klockan är Halv nio. Resan hit gick bra. Tyvärr var de billiga biljetterna slut, så jag fick ta en bädd i en hytt. Kanske lika bra det. Så man är utvilad. Hamnen låg en ganska bra bit utanför stan, men vi kom fram i gryningen, så jag tänkte att vafan, klart man traskar. Några km mot stan blir jag omkörd av nått som ser ut som en transferbuss.

Abow!

Skrivet igår på färjan från Tinos. 

Patras till Andros, Grekland.

Borde ha publicerats för en vecka sedan. Bättre sent än aldrig. 

Video: Ännu längre promenad.

Vi var ute i sju och en halv timme, då han vi även med en halvtimmes simtur och en halvtimmes solbad. I övrigt gick vi oavbrutet.

Video: Pappa gillar att gå och bada. (Grekland)

Video: Hej Grekland. Hej Pappa

Video: Italien 7 - Ciao ciao Italia (Brindisi)

Sista dagen i Brindisi, Italien: