Men fy fan!

Hade skrivit värsta långa, roliga och actionfyllda inlägget. Slutet som ett sms till Teresia. Början som ett inlägg som jag var helt säker på att jag hade sparat (långt var det) och så skulle jag precis sätta mig och binda ihop dem nu. Men början är borta. 20 minuter hade jag skrivit på det
(mellan gamla stan och Vårberg). Början är borta! Jag pallar inte skriva om det, skiter i att skriva mitten och ger er slutet strax.

Bilden är från Hötorget. Jag sitter här nu och gör ingenting. Om en timme blir jag uppplockad, solen skiner och jag åkte in till stan bra mycket tidigare än jag behövde. Försöker se upptagen ut. Nästan som att jag väntar på nån, tittar på klockan lite då och då, men är samtidigt otroligt avslappnad, inte ett dugg stressad över att "den jag väntat på" inte verkar dyka upp...

Igår så jag en teaterpjäs för tredje gången på fyra dagar. Varför? Det är en lååång historia. Här kommer en del av den:

SHIT! Sprang från båten. Sjukt mkt kö till spärren, såg en tant vara på väg in aslång från mig på andra sidan kön. sprang mot henne, hinner precis in bakom henne, hon stannar innan hon kommit ut ute spärren, jag får pressa mig förbi henne. Springer upp för trappan, tre steg i taget, pulsen går upp som fan. Ser tåget på perrongen när huvudet kommer upp över krönet. Sprintar mitt snabbaste mot dörrarna, hör klicket från dörrarna när jag har flera meter kvar, de börjar stänga sig. Ser hur de stängs mer och mer framför mig. Lutar mig framåt och åt sidan för att axlarna ska komma in, slår i ena axeln lite, ändå smidig som en vässla. Har så hög fart så jag dundrar in i dörrarna på andra sidan vagnen. Förväntar mig applåder och jubel från medresenärerna.

Det är bara en grupp på tre som tittar mot mig. Tror de är turister. De vänder bort sina blickar när jag exalterat söker deras blickar och hoppas på lite beundrar för min heroiska prestation. Mitt sökande ger ingen utdelning.