Makedonien.

Äntligen utanför det gamla vanliga Europa. Äntligen nått nytt. Tyvärr fick vi inga stämplar i passen när vi åkte in i Makedonien, förhoppningsvis får vi det när vi åker ut. Vi inta speciella incidenter heller. Tulltjänstemannen tittade lite buttert på Fredrik och undrade en extra gång om han verkligen inte hade nått att deklarera. Standard. De gick inte ens igenom våra väskor. 

Kändes nästan lite väl mycket som att resa inom EU eller att vara hemma. 

Nästan bara turister på bussen med. Alla sju resenärerna. 

Väl framme var det en helt annan femma. En flicka i 8-9 års åldern närmade sig alla som gick av bussen för att tigga. När hon inte fick nått satte hon sig lite i skymundan och sniffade lim ur en plastpåse. Bussterminalen var omgiven av ett högt galler och utanför flockades taxichaufförer i trasiga fotbollströjor. Det skrek åt oss på engelska. Were you go?! De kändes opålitliga. En lång och smal kille stod innanför grindarna. Han raggade inte kunder. När alla som åkt med bussen gått av rörde han sig mot sin bil, en taxi som såg fräsch ut. Han verkade vara en bra kille. Han verkade vara en bra kille, jag tilltalade honom. BINGO! Han talade engelska. 

Det var dessutom han som körde taxin han gick mot. DubbelBingo!

Vi frågade om han visste var vi skulle, och om han körde oss för 2 euro (som det stod på hostelworld att det skulle kosta, han sa nej. Han vägrade köra på nått annat än taxameter, och den var endast på den lokala valutan och att en resa till adressen vi angivit skulle bli 100-150,  dvs mindre än 2 euro. Trippelbingo!!! En hederlig taxichaufför som vägrar blåsa oss, även om vi erbjuder mer pengar.

Han talade förvånande bra engelska, och berättade att han var house DJ. 

Hostellet var över förväntan. Långt över. Inget fancy men otrolig atmosfär. Stan var ok. Vi såg ett par sites, det var billigt, sedelbuntarna tjocka (deras minsta sedel är värd typ 1,40 SEK), ölen var god och människorna trevliga. Vi träffade många turister med. Från massor olika ställen. Sverige, Turkiet, Singapore, UK, Brasilien, USA, Tyskland, Tjeckien, Australien, alla med sina resehistorier och minnen. 

Ägaren, Oli, var awsome och mycket gästvänlig. En av turkarna jobbade som resejournalist, och råkade fylla år när vi var där, då bakade värdarna en tårta.

Att gå ut och äta med honom var lite stötigt däremot, han skulle alltid diskutera och ställa till med problem för de som jobbade på stället, i riktig "språka på allt"-stil. 

En dag åkte vi och kollade på lite grottor. 

Det var trevligt. Man var tvungen att gå sista biten upp till en sjö där man fick ta en båt. På vägen ner såg vi två bilar som krockat, en av bilarna hade tappat hjulet. Det var en ganska ny bil. 

Allt i dethär landet verkar vara i otakt. Rostiga fabriker trängs med nybyggda monument i barock stil. 

På en parkeringsplats finns alla typer av bilar tex, och en tennisbana kan ligga vägg i vägg med en soptipp typ. 

De lokala rätterna är kanon, bönor, kött, sallad och bröd. En middag med öl slutar oftast på omkring 45-50 om även delar på en sallad. Fast då är man något begränsad i vad man kan välja. 

Det var lite vemodigt att lämna hostellet imorse, men hur ska man hitta nya spännande platser och människor om man stannar kvar så fort man trivs?

På väg till busstationen var tvungna att ta den klassiska turistbilden, såklart väljer vi det smaklösa torget för sista gången, den här gången. 

Sen stannade vi till på en sportsbar för att för att äta en snabb lunch. Bönor och kebab i all ära, men har man ätit det i tre dagar kan det vara gott med nått annat. Fish and chips fick det bli, så en öl på det såklart. Innan vi beställt satt några äldre herrar och en kille i vår ålder och pratade om oss kändes det som, de pekade lite och kallade till sig bartendern. Sen kom kyparen fram till oss. Fredrik höll på att skita på sig. Trodde att det skulle bli problem på nått sätt. 

"The gentlemen vould like to buy you a drink" säger kyparen till oss. En brittisk tjej, Anastasia, skulle åt samma håll som oss, så vi reser tillsammans, min första tanke var att "får vi ett bra pris så säljer vi henne utan att blinka, jag vet ju inte ens vad hon heter i efternamn". Tyvärr fick vi inga pengar för henne, det visade sig istället vara ägaren till den lokala Apple premium resellern. Han gillade min jobbtatuering. Vi pratade lite minnen och visade bilder på våra butiker. Deras butik ser precis ut som vår. Jag addade mig på instagram, killen till vänster följer mig nu. 

Bartendern var extremt nice, autentiskt. Han fjäskade lite för oss, berättade att han drömde om att en dag kunna resa som vi och att han såg upp till sånna som oss, som reste. Så försökte han trolla lite för oss. Fredde hade tagit en öl där nån dag så de var lite tjenis. Han fick gott om driks. Typ vad en halvliters öl kostar. Vi bytte FB, ifall att han skulle ta sig till Sverige så blev han lovad boende några dagar. 

Vi bestämde oss för att försöka köra videobloggen på engelska, så att folk vi möter på resan kan se vad vi gör. 

Sen gick vi vidare till busstationen. Fredrik hade köpt en flaska av det billigaste vinet dan innan, lika bra att dricka upp det på resan tänkte vi. Onödigt att slänga bort 10-12sek. Utan någon egen korköppnare gick han från resenär till resenär på busstationen tills han tillslut hittade någon med en vinöppnare på en restaurang, flaskan korkades upp med korken i tre delar då somaliern saknade lämplig utbildning för ändamålet.

Med en öppnad flaska vin och fickorna helt tomma på lokal valuta (köpte roliga godisar för sista) satte vi oss på en buss mot Kosovo och Pristina. 

Kostnaden var ca 40sek. Utlovad restid, 2 timmar, troligen mer. 

När vi tagit oss över gränsen och smugglat in vinet i Kosovo skålade vi i våra plastmuggar med inbyggda sugrör. 

Vinet smakade inte som väntat, om man väntar sig att en flaska vin för en dryg euro ska smaka gott. 

Det var till och med riktigt dåligt. 

Snart är vi framme i Pristina får vi hoppas, och har vi tur så är det bara en bråkdel så trevligt som Skopje!