Förra avsnittet avslutades i all hast eftersom killen som körde bussen sa att vi skulle åka. Jag skulle ju till Albanien. En kvarts bussresa senare är jag vi framme. Busschauffören och jag, och min camenbert som osar hyfsat starkt efter en dag i solen. När jag väntade på bussen hade jag packat om lite, lagt finmaten i väskan och maten jag kunde tänka mig att bli av med i min tygpåse.
Väl framme ser det rätt dött ut. Typ tio pers, ett trött café, några spelautomater. I hallen där biljettkassorna är är det helt öde. Mitt behov av att uppsöka en toalett har vuxit sig allt starkare. Jag tar en runda, allt står på grekiska eller albanska. Nån liten grej står även på italienska och engelska, typ att man måste ha ett giltigt pass och sådär.
Det står "21:00" och lite annat på en lapp. Jag misstänker att det kan vara att biljettkassorna öppnar så, om ca 40 min med andra ord. Jag förbereder mig på att fortsätta med det jag gjort hela dan. Ingenting. Men först ska jag undersöka möjligheterna att gå på toa.
Det finns en offentlig toalett, det kostar 50 eurocent. Jag undersöker. Jag har 50 cent. Det är en gammal hederlig snurrspärr, såndär man lätt plankar förbi i tunnelbanan. Betala eller snika. Jag ser mig omkring, ingen. I alla fall ingen som skulle bry sig. Precis när jag rör mig mot toaletten hör jag någon säga nått. Jag vänder mig om. Det är busschauffören, han pekar på mig och upprepar sig.
-Brindisi?
-Eh yes, i know? Säger jag och tänker att van måste vara lite efterbliven.
-Go back, Brindisi!
-Why?
-No ferry...
Jag går ut och ställer mig utanför bussen. Där står det en uppsminkad kvinna. Busschauffören står och spelar på typ jackvegas maskiner. Efter några minuter blir kvinnan rosenrasande och går och skäller ut busschauffören.
Jag, kvinnan, busschauffören och min ost åker tillbaka till Brindisi. Det är dålig stämning i bussen. Jag håller mig utanför, beblandar mig inte. Klarar mig galant. Låssas som att det regnar.
- scosi, parla inglesi? Säger jag, tänker att jag kanske kan få någon information om varför båten inte går.
-no I'm sorry, I don't speak any English. Svarar hon med perfekt uttal.
Hon lyckas även dra in den blyge svensken i stämningen som tidigare exkluderade mig.
Väl framme drar hon snabbt som ögat. Jag försöker få ut busschauffören om det finns några andra båtar, tydligen är det 7 till Brindisi eller 23 till Alore som gäller. Får göra ett nytt försök i morgon med andra ord. Nu är det nånstans att sova som gäller. Eftersom jag reser med dator, iPhone och gopro så känns det sådär att sova på gatan. Jag går till turistinformationen för wifi och googlar hostels, innan jag styrt upp nått catchar jag en kille gå förbi och snegla ner i en pappers korg. Han ser hungrig ut.
Har ser att jag catchat honom och när han går förbi får vi ögonkontakt. Är han mannen jag söker? Är jag rätt för honom? Har vi funnit varandra? Är det ödet som fört oss samman.
Han saktar in jag säger lite stelt "hello?", och det skulle inte förvånat mig och han svarat "is it me your looking for? I can see it in you eyes!".
Han säger "hello". Det blir stelt. Mycket stelt. Jag frågar "italian?"
"No, greek" svarar han och vi sätter oss ner på en parkbänk.
"You are a tourist?" Säger jag och samtalet är igång. Han pratar mest grekiska. Jag säger mest "i dont understand greek, io non capisco grekko". Han heter Cristos Maria eller nått. Cristos är 49 år gammal och reser med betydligt mindre packning än mig. Han har en sovsäck i sin lilla ryggsäck som hade passat en 10 åring på väg till skolan och har mycket minimalistisk sfär runt sig. Jag frågar om han är hungrig. Han tittar på mig mycket misstänksamt. Rycker lite på axlarna. Jag förklarar på min sämsta engelska att jag har varit med min tjejs familj och att min svärmor prackade på mig en massa mat som jag börjar bli leds på att bära. Han får en hel och mycket mogen camenbert, lite tråkig hårdsot och en macka med okänt innehåll. Han tackar. Säger att vi är kompisar. Frågar vad jag gör, hur gammal jag är (han är 49), berättar att han jobbar som nån typ av chaufför. Han bor i en lägenhet med två sovrum i Athen. Dit är jag välkommen i fem dagar om jag vill. Han tar mitt nummer och försöker ringa. Jag får ett eget sovrum. Inget fuffens. Han kan fixa snygga grekiska horor med bröst som står rakt ut. 10 euro för 10 minuter. Jag försöker förklara att det är lugnt jag klarar mig. Han tar illa upp. Tydligen är de hur snygga som helst, och bara 10 euro för tio minuter. Jag säger att jag har tjej (var kommer mackorna ifrån Cristos? Och camenberten?). Han tar min hand med ena handen nyper tag i mitt ringfinger med andra handen och säger "no ring, 10 euro, 10 minits, okej". Jag ljuger och säger att vi är gifta men utan ring. Han himlar med ögonen och tycker att jag är konstigast norr om Kreta.
Han försöker ringa igen. Går inte fram signaler. Jag säger att det inte funkar i utlandet. Hans telefon har inte smsfunktionen.
"Pen pen pen?" Säger han. Tyvärr säger jag. Det gör även de första 6-7 personerna han frågar. Vissa trevlig, andra med darrande röst. Jag säger att jag måste gå. Han tar min hand som för att skaka den och säga hejdå, sen säger han "No". Fan tänker jag. Om det inte vore för att han precis sagt att det sämsta med Athen är att det är så mkt bögar så hade jag blivit riktigt orolig, nu känner jag mer att det är dags att runda av samtalet.
Vi går till en kiosk. Där finns en penna. Han skriver ner sin adress, vilken tunnelbanestation jag ska åka till, sen ritar han en karta. Kallar mig sin lillebror. Frågar när jag kommer, i så fall augusti säger jag. Ok säger han, då ser jag till att vara hemma.
Jag går några steg i riktning mot tågstationen med honom. Sen ger jag honom en klapp på axeln och säger "nice to meet you". Innan han långsamt går iväg vänder han sig om och säger "see you in athens".
Jag går runt några varv för att undvika att stöta på honom igen. Hoppas på att snubbla över ett billigt boende. Det gör jag inte. Istället går jag tillbaka till turistbyrån och gratis wifi. Googlar. Ringer stans billigaste vandrarhem via Skype. Måste ta bussen från tågstationen. Tur att jag gick dit tidigare så jag hittar. Frågar en kille om "bus A, tre o chique?" Han vet inte. En taxichaufför kommer fram och frågar om jag behöver taxi. Jag säger att jag ska ta bussen till vandrarhemmet. Han säger att det är långt att gå, sen är han snäll och pekar mig i rätt riktning.
Jag ser trean ett kvarter bort just som den saktar in. Leds på att gå så jag springer. Busschauffören väntar. Jag frågar om vandrarhemmet. Han säger "si". Sen börjar han köra. Jag påminner honom om betalningen. "Ticket?" Säger han och tittar förvånat på mig. En och femti kostar det. Jag köper en biljett. Det finns två automater för att stämpla. Medan han stannat till för att sälja mig en biljett. Knackar det på rutan. En kvinna med sitt barn släpps in och går förbi. Jag spelar dum och struntar i att stämpla biljetten. Jag plankar i Italien. Äventyrs lampan blinkar rött.
För att göra en lång historia kort så ligger jag nu på detta vandrarhem.
Ägaren var mycket trevlig och helt sjukt biffig. Pratade mycket bra italienska med.
Imorgon gör jag ett nytt försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar