Dagen började med söt frukost, som vanligt. Väldigt osvenskt. Exotiskt.
Tiger höll ett öga på mig, jag tror han kommer sakna mig och stunderna när vi trängdes i soffan.
Tanken var att jag skulle ta en pizza på väg in till stan. Gjorde det igår. Gick på 4,50 euro (ca 40 SEK). Smakade utsökt. Skinka, nån korv (tänk inte på svensk korv) och championer. Sånt är betydligt billigare om man är en bit utanför en stadskärna eller en bit från turismen. Det var en rätt stor pizza. Fick inte ens i mig hela.
Pizzerian (den från igår och de 35 andra man går förbi på väg in till stan) hade lunchstängt. Eller siesta kallas det väl här, men det var typ vid svensk lunchtid. När jag såg en minimercati förstod jag att det var dags att slå till. Jag bestämde mig för att gå in. På innan jag går in hälsar jag på en av expediterna som står och sopar utanför. "Giorno", kort för bon giorno, inte så formellt, inte så språkkursaktigt, utan mer världsvant, lite mer italienskt, lite mer "jag kan det här med att hälsa". Jag ler. Hon ler. Hon tror troligen att jag är från rom. En världsvan romare.
Jag har fäst gopron med avsågat squashracket i axelremmen på ryggsäcken för snabb åtkomst. Butiken har sånnahära band i plast för att hålla stora insekter borta. De är delvis uppbundna som gardiner. Jag går in banden smeker min kropp. Jag känner mig som en kung, en resande kung med ett enda uppdrag. Se saker. Uppleva saker. Draperiets knut trasslar in sig i kameran, jag sitter fast, försöker lösa det snabbt innan hon som sopar gatan börjar tycka att jag är en idiot, troligen försent. Hon står redan och försöker hjälpa mig att ta mig loss. När jag kommer lös säger jag "grazie". Perfekt uttal, skulle möjligen kunna vara romare. Den chilensk-svensk-tysk-polska hedern är intakt. Inte en chans att hon tar mig för chilensk-svensk-tysk-polsk. All skam på rom.
Väl inne plockar jag på mig diverse förnödenheter såsom bröd, salami (skivrester), vatten, bröd och frukt.
Det gick på 5,46 euro. Fått i mig frukten, ölen, hälften av salamin och knappt hälften av brödet och är proppmätt. De e bra, då har jag gott om mat över att äta på båten. Betalade med 20,60, tog emot 15 som växel, sa till tjejen i kassan att "ba benne" (de e lugnt), och höll handflatan nedåt för att visa att hon kunde behålla 0,14 euro av växeln. Till en början var hon rätt ful, men när hon förstod vad hon hade med att göra, en storstilare, så tittade upp på mig med stora chokladbruna ögon som kunde smälta vilken tre euros gelatto som helst i Italien på bara ett ögonblick.
Ögonen log. Och när munnen log fick hennes kinder två små smilgropar. Det var mina bäst spenderade 14 eurocent nånsin.
Jag var cool, försökte få det att verka som att 14 eurocent är småpotatis för mig. Tror jag lyckades, trots att jag köpte det billigaste vattnen, billigaste ölen, skivrester och gårdagens bröd.
Hon var nog inte så smart.
Sen fortsatte jag mot stan. Gick på samma gator som jag känner till väl då jag vandrat här mellan en till tre gånger tidigare. Kände att nu är det verkligen dags att ta sig vidare. Mot nya platser.
Gick ändå raka vägen till den stora trappan med den fina utsikten (som troligen har ett mer avancerat namn, möjligen "scalinata virgilio", eftersom det står så på en skylt här). Jag gick hit trots att jag gått förbi här några gånger förut. Jag antar att jag har lite hemlängtan.
Nu är ölen slut för en bra stund sedan. Supermercatin som ligger halvnära öppnar först fem, det vet alla här. Då kanske det redan är dags att vara vid färjan.
Jag gissar att jag får klara mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar